Perfect
-William Hazlitt (1778-1830)
It's the imperfection of your face
And the slant of your smile,
The childishness of your grace,
That is your perfect guile.
The laughter and purest joy
And the clarity of your tears,
Makes me envy the boy
Who now settles your fears.
Who soothes your dreams,
Who lays you to blissful rest?
Waking by moonlight beams,
And gives you his very best.
For the eternity of his affection,
By the sunshine of your reflection,
Is a loving and constant celebration
To the truth and clarity of a humble sensation.
Yes I see you in rosy shades
As if your essence is sweetest bliss,
But I recall the bitter blades
And your acid, hesitant kiss.
So I burnt it all,
Our diamonds and rust,
And I deafen your call,
Leaving nothing
But ashes and dust.
We didn't start the fire
-F. Scott Fitzgerald, "The Great Gatsby"
Det verkar ibland när man ser tillbaka på mänsklighetens historia som att vi bara återupplever samma konflikter gång på gång, generation efter generation, aldrig modstulna eller eftertänksamma kring denna sällsamma sanning. För vad är väl nya, okända vägar när man har en trygg, välkänd vägg att stånga sig blodig emot? Vad annars kan det bero på att man envetet föreslår samma, utnötta lösningar till alla världens problem som man gjorde för nästan ett halvt sekel sedan? Kan inte judar och palestinaaraber bara sätta sig ner och prata med varandra? Kan vi inte bara sluta konsumera så mycket skräp så miljön slipper lida? Kan vi inte bara sluta använda olja så att vi slipper förorena och vara beroende av gulfstatsdiktaturer i ett? Kan vi?
Jodå, vi kan. Det kommer inte funka den här gången, men visst kan man försöka en gång till. Men borde vi? Eller borde vi söka nya lösningar eller konfrontera verkligheten med de lösningar som fått ligga i malpåse sedan problemen först uppstod? För vi är uppfinningsrika vi människor, låt inget annat vara sagt, och lösningar har vi haft sen första början, men när problemet fått gro och göra sig hemastadd verkar det bli som en del av vår vardag.
Tänk, om vi på morgonnyheterna en vacker dag helt plötsligt skulle se Hamas-kämpar och ortodoxa judiska bosättare krama om varandra och dansa på öppen gata med nyheter om fred och försoning strömmande ur radio och TV-apparater, schaktmaskiner som river muren och lastbilar med kassam-raketer till skroten. Vem skulle inte känna sig desorienterad, nästan lurad? Var det så lätt hela tiden? Varför löste vi det inte tidigare? Vem bär ansvaret? Den plötsliga och omedelbara lösningen på en av vår världs mest långvariga och fortfarande mest intensiva konflikter skulle bli en källa till enorm bestörtning på nyhetsredaktioner världen över när de plötsligt måste räkna om hela sin planering när de inte kan räkna med att konflikten ska ge dem utfyllnadsnyheter att rädda utrikesdelen med. Fredsaktivister skulle... ja, de skulle först och främst hävda att freden var skör och bräcklig och att de behövde mer anslag från staten, men de skulle också känna sig lurade, varför var de inte ibjudna till fredsceremonin? Vem vågade gå bakom ryggen på deras enorma lobbynätverk och medföljande informationskanaler?
Jag vet i varje fall att min världssyn skulle rubbas. Det skulle ju betyda att människor inte är ett jättekollektiv jubelidioter. Otänkbart.
Men i vilket fall som helst, som det heter i det gamla ordspråket, "Better the devil you know than the devil you don't." Vi trivs kanske inte med våra problem, men vi samexisterar med dom. Se bara på Burma, alla tycker att det är för jävligt att juntan får förtrycka sin befolkning och köra landet ner i botten och börja gräva för att nå djupare ner i misären. Men vad görs? Intervention bedöms som orealistiskt, Kina skulle aldrig tillåta det, men vem skulle ändå kunna ställa upp med de styrkor som krävs för att åstadkomma en sådan förändring? USA, möjligtvis, men de har haft mer än nog av konflikter i Indokina för än ett bra tag, för att inte nämna att de redan agerat världens järnhandsbeklädda samvete tillräckligt ofta för att vara bra trötta på att fortsätta bära denna ofantligt otacksamma börda ensamt även i framtiden.
Så kämpar vi vidare, obetänksamt och med en i det närmaste generande brist på genuin vilja. Med undantag för de unga idealister som ännu ej besitter vare sig en hälsosam dos realism eller insikten att cynisism och förakt för etablissemanget ingalunda kan likställas med mognad.
Så håller de oss i ett järngrepp ännu, oljeshejkerna och de som producerar skräpet vi numera är för stressade för att ens slita innan vi slänger.
Och så brinner ännu världen, och den bistra sanningen är att den förblir i lågor till den dagen den inget kan förtära mer.
We didn't start the fire, no, we didn't light it, but we're trying to fight it.
-Ninon de L'Enclos (*1620 ?1705)
I den personliga världen sker inte så mycket nytt, inte så mycket av egen påverkan som av bristen på möjligheter att köra hela tåget käpprätt åt skogen. Och jag fruktar inte så mycket min oförmåga att finna nya lösningar på gamla problem som att finna nya problem som jag varken kan eller vill lösa. Varför är det så? Jag har den jag vill ha, det jag behöver, allt som gör att jag somnar lugnt även när jag är ensam, med löftet om att se henne snart igen i sinnet. Men ändå finns spökena där, och de viskar som starkast när jag återbesöker de platser där jag trodde jag hade begravt dem.
Något inom mig hoppas att jag ändå får stå inför valet och frestelsen, se den i vitögat och ta det rätta beslutet.
Gud vet att jag kunde behöva upprättelsen.
Dess Trampade Lilja
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.
Det finns en karta på min vägg, den låter mig med en anblick betrakta världens alla länder, städer och flaggor i sin enorma helhet och förundras över de otroliga vidderna där vi bor och lever våra liv, och än mer beundra de enorma tomheterna, där vi människor är blott tillfälliga skönhetsfläckar på ett likgiltigt hav av gräs eller isblåa horisonter. Det är förunderligt hur pass stor världen är vid första anblicken, tanken på att vi skulle "överbefolka" denna rika planet slår mig som befängd när jag för mitt inre målar upp alla områden som i stort är obefolkade och ändå så pass fyllda av liv. Så slås jag av svaret, ett enda ord i sin enkelhet som rymmer svaret på den osannolika sanningen, som Tage Danielsson uttryckte det en gång i tiden.
Lättja. Lathet, om man så vill, eller orkar.
Det är den mest pressande och obekväma sanningen, paradoxalt nog, vår evinnerliga ovilja och oövervinnliga eftergivlighet till minsta motståndets lag. Vi har knutit oss själva till en likgiltig världs hårdnande grepp om vår överlevnad, och vi har gjort det med stolta fanfarer om framsteg, med drömmar om stjärnorna och de myllrande horisonternas lockande ansikte. Vi befinner oss inte i en kris som bäst beskriv med alarmerande rubriker om en nära förestående kataklysmisk undergång. Ej heller är de stigande ångor vi ser de första tecknen på det gehenna av eld och död likt våra förfäders visioner av den sista dagen. Det vi söker svaret på är inte en fråga om vårt omedelbara leverne, det är en fråga om vårt mål. Eller rättare sagt, viljan att knyta sig till ett mål.
För mål behöver vi, bristen på klara och tydliga mål förvirrar och urvattnar våra ansträngningar till bleka och huvudlösa fumlingar med brända fält och förtvinande liv i sina spår. Men faran vi möter i vår nyblivna ansträngning att finna en generationsuppgift är den skenbara enkelheten med vilken vi kan ta oss an den fråga som vid den första anblicken verkar så enkel, fyrkantig och enkelt utstakad. Men även här finns djupa, likgiltiga hav som rör sig i sin egna, tidlösa rytm, vare sig vi väljer att känna igen dem eller ej. Vi kan låtsas att vi med svepande, grandiosa handlingar kan vända havet och bryta dess bana, men när vi står vid vattnets rand ter det sig ogenomtänkt att gräva ner sig djupare i sanden istället för att bygga vallar och förflytta sig till högre belägen mark.
De gärningar vi väljer måste stå i proportion till problemet, och de utmaningar vi tar oss an måste stå i proportion till vår förmåga.
Är det själviskt att endast se till sin egen räddning när den räddningen som föreslås av ens medmänniskor är den säkraste vägen till en grund och illa grävd grav? Skall man vara betingad till den empati som leder till en ansats att ändra och styra, även när man vet att den lösning man föreslår kommer att förkastas och ignoreras tills den stunden då ingen längre står att räddas. På så vis vore det solidariskt, att drunkna i samma syndaflod som de som inte såg ljuset, att inte tycka sig stå över de andra och därmed rädda sitt liv. Men står jag ändå inte över de andra när jag använder den visdom jag blev given och tar mig till högre marker när jag ser horisonten förmörkas?
För det verkar alltmer som om vår väg till denna punkt var oundviklig i slutändan, som om vi alltid styrts till ett och samma mål, oavsett vägens krokar och dalar. Så varför förnekar vi de hjälpmedel som i det förflutna förlöst oss och kastar oss i armarna på de bakåtsträvande som med säkerhet kommer att föra oss till avgrundens rand? Lättja. Det är lättare att gå tillbaka längs den stig man stakat ut än att ta steget ut i det okända. Vi saknar den tro som behövs för att våga fortsätta på stigen som burit oss så långt. För vi kan aldrig gå tillbaka nu.
Vi kan ännu det rätta dock vilja.
Generation
-Martin Luther King, Jr.
What challenges face a newborn generation?
How to rouse enragement and sow sensation?
When their senses have been senselessly stripped,
And their fresh innovations brutally whipped,
By the very ones who would claim to inform
And instil on them a feeling of sense and norm.
For we leave them to live with a twilight mind,
Bereft of goals and no enthusiasm of the kind
That brought us to the heavens and stars beyond,
And broke our allegiance to conformity's bond.
I fear for the day when we are left to rule this land
And unconsciously reach out to seek a guiding hand.
Though perhaps it is best and must always be so
That when our time is done we stand and we go,
Leaving our graced inheritance to revered antiquity
And erase from mind all traces of iniquity,
Knowing our age must face darkness again
Before we can see, on a far horizon, a new dawn of men.
Key, no lock
-Arthur Schopenhauer, "Our Relation To Others"
Allt skitsnack åsido (se nedan), jag tror att jag börjar närma mig ett beslut när allt kommer omkring. Fördelarna väger tungt, hur lång och hård vägen än må vara. Nu pratar jag om framtiden, inte om det andra, bara så det är klart. Vad jag ska göra med henne har jag fortfarande inte den blekaste om. Eller jo, vaga idéer, men så är det ju inte så det fungerar heller. Hrm, fördelar i alla fall, med framtidsplan nummer ett (just nu), i någotsånär rangordnad följd:
1. Handgripligt yrke, problemlösning, tydligt syfte med arbetet
2. Känslan av att göra något nyttigt
3. Säker och bred (läs lukrativ) arbetsmarknad
4. Stabil och hög lön
5. Universellt yrke (med vissa reservationer)
6. Respektabelt (om man nu medger att man tar med sånt i beräkningarna)
Nackdelar, också rangordnade men kortfattat:
1. Utbildningens svårighetsgrad och arbetets komplexitet, misslyckande medför allvarliga konsekvenser.
2. Utbildningens längd, sju år från start till legitimation, plus ca. fem år för specialisering
3. Spelar inte nödvändigtvis på mina starkaste sidor eller intressen
4. Nervositet i pressade situationer
Så som det ser ut så är det egentligen det som jag alltid vetat skulle komma som jag nu får ge mig i kast med, jag måste ta itu med min ingrodda ovilja mot att bita ihop och verkligen arbeta. Kämpa. Lyckas. För det är nu det gäller.
Om jag nu bara fann problemet jag söker svaret till.
Canned Heat
-Otto von Bismarck (paraphrased)
Det är som vanligt frågan om jag stannar i en tyst, tom och trist tillvaro eller flyr fältet för fägring i fjärran och vågar finna mig själv antingen fördömd eller förlöst i hägringens armar. Det har blivit aningen bättre allt eftersom ändå, även om det inte blivit bra. Jag känner att jag inte längre måste hitta något annat, även om jag fortfarande vill det, fortfarande letar efter det.
Så när jag hittar det, vad gör jag då?
Ja, vad kan man annat göra?
Jag väntar på stormen.
Ceterum censeo...
-Dwight D. Eisenhower
Dagens inlägg innehåller skadliga doser politik, du har blivit varnad.
Hur kommer det sig att vi i den starkaste högkonjunkturen i mannaminne och med en borgerlig regering med mandat för förändring av arbetsmarknaden fortfarande har väl över en miljon arbetslösa i Sverige? Trenden har definitivt gått åt rätt håll sedan regeringsskiftet förra året, över hundratusen nya jobb har tillkommit och till skillnad från planen under socialdemokraterna får även arbetande familjer behålla mer av sina ökande löner under den här mandatperioden, vilket jag har svårt att se fel med i ett av världens mest hårdbeskattade länder. Men varför denna kvarvarande miljon? Hur kommer det sig att de står kvar utanför arbetsmarknaden och inte tar del av denna ekonomiska explosion? Det finns förstås otaliga skäl, men skall man bryta ner dem till ett fåtal punkter finner jag fem huvudorsaker.
1. Kvarvarande förtidspensionärer och långtidsarbetslösa från s-tiden.
2. Regelverk som missgynnar småföretagare och deras möjlighet att anställa.
3. Den offentliga sektorn, vår största arbetsgivare, expanderar inte i takt med marknaden.
4. LAS (a.k.a. LÅS) bibehåller orörligheten på arbetsmarknaden vilket leder till ovilja ge fast anställning.
5. Skattetryck i förhållande till bidragsnivåer och a-kassa.
1. Det är ingen hemlighet att för att bekämpa historiskt stora arbetslöshetstal skapade Persson-regeringen en rad olika åtgärder som skulle agera mellansteg från utanförskap till arbete igen, men framför allt fingerades talen genom katastrofala antal förtidspensioneringar och långtidssjukskrivningar som förpassade dessa olyckligt drabbade individer långt bort ifrån de politiskt laddade procenttalen. Dessa människor fick istället för en kraftfull och livgivande rehabiliteringsprocess med en tillbakagång till (eventuellt deltids) arbete en enkelbiljett till utanförskap och bidragsberoende där knappast någon av dem hade föreställt sig inom fem år. Fråntagna det stöd som de skulle ha behövt inom det första året, helst första halvåret, blev de istället fast i det byråkratiska limbo där arbete inte var möjligt, dels tack vare bristande rehabilitering och dels tack vare en stark politisk ovilja att på något vis föra dessa undangömda "siffror" tillbaka till ett givande arbete, en egen fast inkomst och självrespekt. Dessa individer lever kvar i samma förhållanden idag som de en gång forslades undan till, den förlorade generationen som vi räknat med för att kunna klara av den ålderskulle vi inom ett årtionde kommer att känna den fulla effekten av i vårt samhälle. Det mest tragiska är att ingen vinner på det, människor tappar sin självständighet och sin självkänsla, samhället står för räkningen och ovärderligt mänskligt kapital går förlorat för varje dag som går utan steg tillbaka till arbetsmarknaden.
2. Sverige är ett land av företagare, ett fåtal stora som vi alla känner till och räknar med, Ericsson, Scania, Sandvik och Volvo, men den stora majoriteten kommer i sina arbetsliv inte tillbringa en enda dag på såna arbetsplatser utan kommer att arbeta i småföretag eller driva egna företag, det är det som den svenska ekonomin har levt på sen industrialiseringens första dagar. Trots denna tradition är det till storföretagen som svensk ekonomi av någon anledning ska sätta sin tillit och vända sig till i svåra tider. Visst har de presterat väl och nog har de bidragit till vårat bistånd, men utan våra småföretag finns det ingen svensk ekonomi att tala om, alla underleverantörer och entreprenörer som varje dag driver kugghjulen i ett av världens mest välmående länder. Utan omsvep måste vi grunda regelverket på företagens villkor och inte tillåta denna fortsatta rovdrift på svensk skaparkraft med orimligt omfattande byråkrati och regelverk samt de oförskämt stora arbetsgivaravgifterna som för många omöjliggör att anställa extra arbetskraft där den verkligen behövs.
3. Den offentliga sektorn är som bekant Sveriges största arbetsgivare, till exempel kommer över 70% av forskarutbildade studenter att arbeta inom den offentliga sektorn och mindre än återstående 30% i privat ditto. Den offentliga sektorn anpassar sig långsamt och klumpigt till marknaden, men den är också beroende av tillväxt inom den privata sektorn som genom skattemedel ska ge den ett tillskott vilket ger en försvagad och försenad effekt gentemot de privata aktörerna inom samma område, både i Sverige och utomlands. Så länge kommuner, landsting och statliga företag saknar medel kommer de inte att nyanställa och i många fall går ökade medel till löneökningar och pensioner istället för nyanställningar. Likt i punkt två måste den svenska befolkningen och arbetsmarknaden ställas om till att förlita sig på marknaden istället för ett ineffektivt och tillväxtmördande offentlig sektor.
4. Inte så mycket nytt som måste sägas här, LAS förhindrar den rörlighet på arbetsmarknaden som ger liv åt ekonomin, det räcker att se till Danmark för att bekräfta att flexicurity är den rätta vägen för att stimulera den svenska ekonomin istället för att fortsätta att gräva ner sig i en lönlös (ursäkta ordvitsen) debatt om bidragsnivåer. Kommer fler i arbete kommer bidragsnivåerna vara betydligt mindre väsentliga då fler bidrar till systemet och färre måste använda sig av det, med andra ord kommer vi gott och väl kunna att behålla en dräglig levnadsstandard för arbetslösa utan att låsa in dem i utanförskap, samtidigt som vi får ökade medel att satsa på det väsentliga.
5. Så länge allt ovan förblir som det är kommer en viktigt faktor att spela in, och det är frågan om arbete lönar sig. De flesta säger omedelbart att det är klart att man får mer i kassan vid slutet av dagen om man arbetar än om man går på a-kassa, men frågan är om skillnaden är så stor egentligen, och framför allt om skillnaden är tillräckligt stor för att man skall orka ta sig an ett nytt jobb efter en obestämd tid borta från arbetsmarknaden. Osäkerhet på sina egna förmågor i en ständigt förnyande arbetstillvaro gör många ovilliga att anta erbjudanden där de inte känner sig trygga, men också finns det en stor obalans mellan de förmågor som efterfrågas och de som finns i utbudet av arbetskraft. Vi kan inte skapa en arbetsmarknad efter de förmågor som finns, hur gärna vi än vill, vi måste anpassa våra förmågor efter den arbetsmarknad som finns och det innebär inte bara omträning utan också att vi måste ta ökat ansvar för vilken utbildning som en elev eller student väljer till att börja med. Tills vidare måste i vilket fall som helst bredda utrymmet för arbetstillfällen med låg beskattning för människor med "oönskade" kunskaper i processen av omträning. De får en inkomst och en möjlighet att utbilda sig, företagen får billig arbetskraft och fler kommer i arbete istället för i bidragsberoende.
Sverige står inför många problem de kommande åren, men kan vi inte lösa utanförskapet innan vi möter ålderbergets oundvikliga pensionering kommer de generationer som byggde Sverige finna att äldrevården och pensionen sannerligen inte var det de hade väntat sig efter alla åren med västvärldens högsta skattetryck och dryga fackavgifter. De tror att det är illa idag, men de har inte sett början på tunneln än.
Ja, apropå rubriken, hädanefter gör jag som Cato.
För övrigt anser jag att LAS bör förgöras.
What a day it's been
-Henry David Thoreau
Så kom fallet. Jag visste att det skulle komma, och på något vis känns det nog bättre därefter, men jag föll likväl.
Respected for the peace I brought
In all the land from sand to ice,
An age of prosperity I sagely wrought.
But in all hearts dwell envy and fear,
It festers in the absence of reason,
Most of all in those we hold dear,
Thus is born all earthly treason.
Så vad gör jag nu? Fortsätter som vanligt, ser det ut som. Med brusten vilja och förrått mod skall vi alla den vägen vandra. För vandra måste vi. Nåväl, vi måste inte tvunget kämpa vidare, men i slutändan väger skälen alltid tyngre för att fortsätta. Så dikteras våra liv av fruktan för det okända.
I övrigt kan jag fortfarande inte skaka den känslan av att vad jag än gör, vart jag än hamnar så kommer jag aldrig att bli nöjd igen. Jag hade den chansen och jag har släppt den för alltid, den ligger inte längre hos samma person och den kommer inte igen ens under samma krav. En enda gång hade jag den känslan, under den tiden, med henne, men jag vet inte vilket som är värst, att jag inte kan komma tillbaka dit eller att jag inte vill.
Jag tror att det är en grundläggande skillnad i synen på förhållanden som gör mig så missanpassad till vad som står att fås människor emellan under konventionella åtaganden. Jag är en misantrop, gud vet, men för den sakens skull står jag inte över vårt biologiskt betingade tvång till närhet. Om man kunde få närheten utan påtvingat kallprat, svepskäl och osagda gränser och fördrag. Varje steg blott en hårsmån från att utlösa en ny mina på vägen, en väg kantad av otaliga bekymmer och besvär, men främst ändå är det en väg utan mål. I alla fall för min del.
Med det sagt är jag inte någon självisk igel utan hänsyn eller förmåga att ge något till den som i denna teori skulle gå med på ett "människolöst" närhetsförhållande, jag säger inte heller "ge tillbaka" för att det skulle antyda att jag var den i första hand mottagande parten, vilket vi alla vet inte är sanningen i det normala heterosexuella förhållandet idag, eller nånsin. Kvinnan må välja, men för den delen är hon inte den givande, och trots det betraktas det alltid som kvinnans medfödda rätt att vara den parten som besitter godkännanderollen. Den delen av könsmaktsroller har vi bekvämt nog glömt bort i en tid då det mesta verkar vara männens fel.
Nåväl, det var ett sidospår, som jag sa så är det utan tvekan så att jag i ett sånt förhållande med lågande vilja och glädje skulle ge vad jag har, om bara det funnes någon att med samma glöd besvara den känslan, då skulle jag ge allt. Men nog är människan begränsad, och nog är det min avvikande syn på samvaron som hindrar mina chanser och möjligheter att bli lycklig, hur många konventionella chanser jag än må bjudas på.
Om det funnes en sådan kvinna, då vore allt annat som hänt historia, och livet började nu.
Sandstorm
-Paul Rand
Om jag ändå bara vågade säga det rätt ut så du förstod precis vad jag menade. Jag sa det till dig, men du hade ingen aning vad jag menade eller syftade på, det kunde du inte ha gjort och jag klandrar dig knappast för det. Men jag sa det, och jag visste att det var rätt, och jag visste att om du hade förstått vad jag menade så hade du nog hållit med.
Man ska inte nöja sig med mindre när det kommer till så viktiga saker.
Jag vill men jag vill inte på det här viset.
Jag söker fortfranande, för det är inte du som fattas.
Du förtjänar bättre, någon som inte väntar på något annat.
Någon som här och nu utan tvekan skulle säga ja.
Utan tvekan, utan eftertanke och med enbart ett leende.
Men det är inte jag, det är inte mig du vill ha.
Jag undrar om du inte på något plan anar det själv.
Jag hoppas det så att vi inte behöver genomlida charaden.
Vi förtjänar något annat, du och jag, något verkligt.
Och jag önskar att jag hade lyssnat på mig själv förut.
För jag visste det för längesen och ingenting har förändrats.
Mest av allt önskar jag att jag kunde vilja det här.
Och att jag inte kommer att såra dig.
Det blev hackigt, kortfattat och simpelt, men jag tror inte att det skulle tjäna på att framställas i någon bättre dager än vad det egentligen är. På den här bloggen ska jag kunna vara ärlig och rättfram, så här är det, alla välmenande eufemismer åsido:
Jag finner henne inte attraherande.
Jag känner mig inte bekväm att ses med henne.
Vi har fundamentalt olika åsikter i en rad för mig viktiga och oviktiga frågor.
Jag är en liten människa, men jag kan i alla fall erkänna det.
Och så är jag sjuk, och imorrn kanske allt det här verkar mindre läsvärt och det får försvinna i alla fall, men just nu är det som det är med det.
God natt.
Rememberance
-H. G. Wells
No pennants to hail a passing lord.
We see no shrouded men in the fixtures,
And chant not in mindless accord.
We have buried those who once did rise
Our days no brighter for their sacrifice and pain,
And only in our elder's tear-filled eyes
Do we see the shadow of ashen rain.
From the stricken years under a mad sky
Will we remember that iron shroud?
For unlike the fearless few who dared defy
The masses are always easily cowed,
So that suit-clad men may at last
Have saved themselves a glorious past.
And flowers at their feet will be norm
Criticism smothered in unison storm.
No point in wishing for ungrantable gifts,
History is stubborn and memory drifts.
Names are replaced and meaning changed,
Lunatics are saints and the enlightened deranged.
We try to honour those whom we readily forgot
But in their hollow names only ill is now begot,
And so in stainless halls we silenced the call
For freedom and liberty for one and for all.
Caveat Emptor
-Proverb
Det gick vägen, på sätt och vis, och visst gick det ungefär som jag hade tänkt mig, även om det fanns ett antal avstickare på vägen som blev... intressanta i sig. I en uppsjö av möjligheter där jag definitivt hade kunnat ta en annan väg så höll jag mig i slutändan till den jag från början valt. Just då kändes det rätt, jag kände att jag kommit hem och bara kunde slappna av och invänta fördelarna. Det var säkert.
Men nu vet jag inte vart jag ska börja.
Jag känner mig inte bara låst, jag känner mig lurad och jag känner mig besviken. Kanske inte på henne, men på att jag ändå tog den säkra kompromissen istället för att våga ta chansen och gå efter det jag egenligen ville ha, det jag längtat efter och värdesätter så mycket mer än det jag fick. Krasst, förvisso, och inte så lite arrogant, men jag vet att jag hade chansen vid mina fingerspetsar och att om jag hade tagit den så hade jag varit lycklig, om än så bara för stunden, men jag hade fått det jag eftersträvat så länge och bara vågade drömma om förut. Jag tog den säkra vägen och nu har jag inget som håller mig kvar vid det jag egentligen aldrig ville ha.
Så ska jag stanna med henne nu för att jag hellre skulle finnas i den här situationen än att förbli ensam? Ska jag spela och låtsas för att behålla en känsla av närhet och samvaro? Jag borde tycka om henne, jag borde vara såld och tänka på hur jag ska göra för att ta vara på faktumet att hon utan tvekan vill ha mig och få detta att vara. En bra början vore kanske att faktiskt vilja ha det här, men just nu är det verkligen ingenting som håller mig kvar. Det som bevarar och stärker ett förhållande, den där upplevelsen av att vara lyckligt lottad i hennes närvaro och den ryggmärgskänsla som man inte kan eller behöver förklara, det är det jag behöver, ingen kompromiss för att lappa ett repat självförtroende. Som bevisats denna helg har jag inga skäl till att ha dåligt självförtroende i den avdelningen. Jag har råd att vänta.
Arrogant, javisst, men så är oftast sanningen i munnen på djävulens advokat.
Sen om jag har lust att vänta återstår att se, men just nu har jag ingen lust att vara den som nöjer sig med mindre. Särskilt inte när jag vet att det finns mer därute, även om jag inte får det eftersom jag inte tar mig tiden att jaga det. Jag minns fortfarande den sommaren då jag träffade henne och insåg att även om man kan nöja sig med mindre och finna tillfällig och flyktig lycka är det bara glitter och kattguld jämte känslan av att just ha sträckt sig efter ljuset, och med fingret snuddat gud.
Jag minns.
Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.
Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.
Det kommer bli en lång vinter, sannerligen, men jag står beredd.
Väntrum till midnatt
-Sir Francis Bacon
Så tickar de sista minuterna iväg av ännu en dag utan särskilt mål eller meningsfull sysselsättning. Nog för att man blir trött av att jobba, men just nu är jag trött på att inte göra det, jag behöver göra något som jag kan ha som en hållpunkt för tankarna. Jag mår bättre av att tänka på vad som hände på jobbet igår kväll än av att inte kunna specificera vad som hände förra kvällen för att den var precis som alla de oräkneliga, tomma kvällarna innan den. Det är som med äldre och deras behov av besök, fritidssysselsättningar och intellektuell stimulans, man måste ha det för att hålla igång tankarna. I mitt fall tror jag främst att det är det sociala jag behöver hålla till liv eftersom det verkligen inte kommer sig naturligt för mig utan är något som domnar bort och glöms bort. Efter ett par kvällar i rad på jobbet är jag alltid skarpare och, om jag nu får säga det själv, charmigare än efter att ha spenderat ytterligare en rad kvällar framför datorn och tvn i lägenheten. Visst för att det är en tom, meningslös jakt på bekräftelse och flyende ögonblick av fladdrande hopp, men vad är ett grymmare öde än att aldrig känna alls?
Finspråket åsido, imorrn gäller det. Lyckligtvis har jag tillfället att öva mig innan, i vänners sällskap dessutom, men sen gäller det, och det här kommer att vara den första och enda chansen jag får. Jag borde vara nervös, men av något underligt skäl har nervositeten ännu inte inträtt, ett bra tecken i det förflutna, men än är det ett tag kvar innan jag verkligen står öga mot öga med det jag måste göra. För en gångs skull tror jag på min förmåga att klara av detta.
Jag måste.
These Visions of Gehenna
"You'll never find a better sparring partner than adversity."
-Golda Meir
Det var läskigt att finna sig speglad i en berättelse om en tredje person som av allt att döma jag borde ogilla, eller rättare sagt det viset som han uppträder på borde vara mig mer främmande än vad jag genast kände att det var. Samtidigt går det inte att säga att hon överreagerar och att hon helt enkelt ser sådana saker på ett mycket, mycket särskilt sätt och helt enkelt får acceptera att andra faktiskt har känslor, även för dem som de kanske inte borde känna någonting för. Särskilt för dem. Nog för att hon har känslor, mycket och ofta, men de är kortlivade, flyktiga saker utan eftertanke eller kvarlevande resonans i hennes tillvaro.
Det kändes i varje fall inte som om jag var den udda i sammanhanget, för en gångs skull. Å andra sidan är det väl inte någon beundransvärd sida av det mänskliga psyket så det är knappast något att känna stolthet över. Samtidigt är det väl trevligt att inte vara den enda som besitter en negativ egenskap snarare, trevligare än att vara den enda som besitter en trevlig egenskap, om ni nu förstår vad jag menar. Nu känner jag i varje fall att jag är på väg nånstans, att jag har en biljett till stationen, början på en nystart. Men nog ser jag fortfarande brända broar i backspegeln och visst gör det ont att se henne. Snart nog ska det nog blekna, än har jag tid att läka.
Lights flicker from the opposite loft
In this room the heat pipes just cough
The country music station plays soft
But there's nothing, really nothing to turn off
Just Louise and her lover so entwined
And these visions of Johanna that conquer my mind
How can I explain?
Oh, it's so hard to get on
And these visions of Johanna, they kept me up past the dawn
Det är en lösning som verkligen inte får mig att hoppa av lycka, men det är en som jag kommer få nöja mig med. Detta är inte lycka, det är inte exalterat och det är definitivt inte det jag drömt om. Men det är det jag får nöja mig med, och ska jag komma ur den här dödsskuggans dal någon gång så är det väl där jag får börja.
Om det nu inte fanns så himla många tillfällen och personer som påminde mig om just vad det är jag egentligen söker efter. För jag vet vad det är när jag ser det, jag känner det, jag glöder inombords, allt stämmer och jag kan inte sluta le.
Men det här är det jag nöjer mig med.
Måtte det bara lyckas nu också.
I Brist På Horisonter
"Man has killed man from the beginning of time, and each new frontier has brought new ways and new places to die. Why should the future be different?"
-Colonel Corazon Santiago, "Planet: A Survivalist's Guide"
För 487 år sedan seglade de första européerna runt Sydamerikas södra kust och skådade Stilla Havet, bland dem Ferdinand Magellan som ledde den första expeditionen runt jordgloben och (i europeisk räkning) upptäckte Filipinerna. Det var ännu innan "The Age of Sail", segelfartygens ålder, hade börjat på allvar, men nog hade flera modiga själar tjuvstartat i sin längtan att finna nya, oupptäckta horisonter och vinna både ära, rikedomar och berömmelse i fjärran, exotiska länder. Det var upptäckternas ålder som var i full gång, mytomspunna länder blev verklighet allteftersom handelsresande gjorde längre och längre resor över farofyllda hav, men det fanns alltid nya horisonter och stoff för nya legender bortom solnedgången.
Det är lätt att drömma sig tillbaka till ett sådant tidevarv då ingenting tycktes omöjligt med guds försyn och vinden i seglen, då odödligheten och döden sällan var långt åtskilda på ännu namnlösa stränder. Särskilt lätt är det då man finner sig kvävd av våran tids oräkneliga katastrofer och krig, fattigdom och misär, utan en horisont att finna sin räddning bortom. Ännu har vi inte rest bortom stjärnorna, oändligheten står att finnas i ett vitt gapande universum där vi inte kan dra några gränser utom med fantasin. Men när når vi dit? När kommer vi lyfta våra ögon och segla runt Vintergatans södra kust för att fästa våran blick på vad vi än kan finna där i den skenbara tomheten?
Jag finner mig skeptiskt inställd till om vi någonsin kommer att göra det, inte minst för att vi illa nog har råd att hålla vår värld på fötter med nuvarande resurser, än mindre lyfta modiga män och kvinnor på våra axlar för att låta dem nudda stjärnorna och med ofjättrade steg få finna en ny strand bortom horisonten. Vi är för många och vi är för giriga, men mest av allt är vi för ineffektiva. Vi lever för kort tid för att i sanning uppskatta just vilka möjligheter vi försitter när vi nu istället för att blicka utåt finner oss fastkedjade i en inre konflikt med ett oändligt antal fasetter.
Det reflekterar illa på min mänsklighet men stundtals undrar jag vad vi skulle kunna åstadkomma om vi istället för 6,6 miljarder människor på denna planet vore blott, säg, 1 miljard, om ens det. Framför allt undrar jag vad vi skulle kunna åstadkomma om vi nu i denna fantasi åsidosatte alla gamla dispyter och tillsatte en teknokratisk världsregering med tre enkla mål:
- Bibehåll den nuvarande befolkningsmängden i världen (dvs ~1 miljard) och fastställ en hållbar och hög livskvalitet för samtliga.
- Effektivisera vår användning av råvaror och arbeta för säker och kraftfull kärn- och (i längden) fusionskraft för att tillgodose alla våra energibehov.
- Koordinera världens resurser och forskning för att förutom 1. och 2. åstadkomma rimliga (tidsmässigt och kostnadsmässigt) metoder för att resa mellan stjärnorna och i sinom tid hembringa värdefulla resurser från rymden på ett kostnadseffektivt sätt.
Det finns många drömmar, många irrande tankar om hur vi skall lösa vår generations problem och hur vi ska åstadkomma förbättring för alla med minsta möjliga gemensamma ansträngning. Men likt amerikaner klagar över att kineserna stjäl deras jobb och samtidigt köper in deras produkter kilotonvis till WallMart så sitter världens regeringar på sina händer medan väljarna rasar av en mycket enkel anledning, vi vill ha kakan och äta den ändå, väljarna vill ha förändring men inte en regering som kommer att genomföra den. Det kalla faktumet är att i rådande tillstånd kommer vi aldrig att kunna nå drömmen om en värld där alla har den levnadsstandard vi i väst åtnjuter idag och där alla är sina egna mästare utan att bero på en eller annan stormakt för sin ekonomi. Vi är för många, råvarorna är för få och målet är för diffust. Varför behöver vi till exempel dessa absurda mängder konsumtionsprodukter egentligen? Jo, för att någon annan stackars sate måste tjäna sitt levebröd. Problemet ligger alltså i att vi är för många för att alla ska ha någon vettig arbetsuppgift, och så är vi tillbaka till punkten om en miljard.
Det är en kontroversiell ståndpunkt, det är jag medveten om, och frågorna om hur detta skulle åstadkommas är alldeles för farliga för att jag skulle vilja ge mig i kast med dem (i alla fall inte ikväll), men en sak är säker, en ände av världen står och stampar på stället, en annan försöker hinna i fatt och båda måste släpa den tredje som vägrar att resa sig och hjälpa dem dra lasset.
En avslutande tanke, lånad från kanske tidernas mest intellektuellt stimulerande spel (om man tar sig tiden):
-Chairman Sheng-ji Yang, "Looking God In The Eye"
Evening Calm
("I will find a way or make one.")
Ett gott dagsverke uträttat, allt som jag planerade föll på plats och jag lyckades dessutom samtidigt ha en riktigt bra dag. Känns bra, känns som om jag inte skulle ha något att skriva om egentligen om det inte vore för att det fortfarande finns fler listor att kryssa av och om det inte vore för att jag inte kan tro att det kommer att gå lika lätt som det gjorde idag. Jag har åtminstone fått lite upprättelse och ökad tilltro till mina möjligheter i framtiden, fick besked på att min förra skola i sitt fumlande trots allt inte hade ********** mig som jag först trodde. Faktum är att jag är tillbaka till ett rätt bra utgångsläge ändå. Det känns bra. Jävligt bra.
Nu måste jag bara klara av allt annat också.
Jobb imorrn igen, och på fredag såklart, men sen ser det ut att vara lugnare på den fronten. Eller, förutom the brats from hell förstås, men annars så. Ska bli skönt att få min sömnbrist och fuckade dygnsrytm orsakat av något annat än jobb. Särskilt eftersom jag får ersätta det med något så mycket roligare, eller hur? Ja, kanske inte.
Jag svamlar.
Allt jag ville säga egentligen var att idag mår jag bra, inte så lite tack vare en person. Tack T., jag hade roligt och även om jag inte visar det så ofta så uppskattar jag att vara med dig. Och jag ville bara säga det trots att jag vet att du inte läser det här, men jag kan ju inte precis förstöra illusionen av att vi båda egentligen inte tycker om varandra, eller hur?
What's next?
A Thousand Miles Behind
From the sounds inside my mind,
For I'm one too many mornings
And a thousand miles behind.
Vad fan sysslar jag med? Jag som var bland de bästa, de främsta och de mest lovande när jag knappt ansträngde mig, dessutom i tävlan med bland de klipskaste människorna i hela min årskull. Nu kämpar jag mot de överblivna och de uppgivna i det enklaste man kan tänka sig, och jag står mig helt och hållet slätt. Inte nog med det, det är inte några oberoende eller objektiva granskningar som kommer att bestämma min framtid, det är det svenska systemets underbara subjektiva "hoppas-läraren-fick-sitt-kaffe-imorse"-system som jag nu blint faller in i famnen på. Framför allt har jag inga som helst riktlinjer, det är som att skjuta lerduvor i en sandstorm.
Det ser ut som om detta kommer få ett antal konsekvenser:
- Jag kommer att få skära ner betydligt på jobbandet, framför allt kvällstiderna.
- Jag måste börja repetera och jobba hemma.
- Jag behöver engagera mig på lektionerna.
- Jag får överväga att sluta avskärma mig från resten av klassen (strength in numbers).
Och jag har känslan av att det kommer gå precis lika bra som när jag försökte förra gången, så det kanske inte är så konstigt att jag verkligen kände mig helt urblåst när jag fick höra detta. Dessutom kan det vara så att jag redan har blivit rejält ********** av förra skolan, så jag vet inte ens om det är något lönt med att anstränga sig heller. Inte nog med det, jag vet inte vart jag vill ta vägen sen, så hur ska jag veta hur högt jag måste sätta måltavlan?
Lerduveskytte i sandstorm var det ja.
Verkar som om semestern verkligen är över.
Grimasch Om Morgonen
That don't mean no one no good,
When ev'rything I'm a-sayin'
You can say it just as good.
-Bob Dylan, "One Too Many Mornings"
Orsak och verkan minsann, jag orkade inte kravla upp innan halv två på eftermiddagen och ragla bort till köket för att hitta en kanna med vatten och det största glaset i lägenheten. Så nu sitter jag här, rödögd och lätt miserabel i väntan på att aptiten skall infinna sig och det ska bli en frukost i alla fall. Det är sådana här morgnar man önskar att man hade mängder av vitt bröd och ägg hemma, och gärna lite bacon också, nej, mycket bacon faktiskt. Mycket fett och proteiner skulle det garanterat bli i alla fall och en rejäl dos kall och klar fruktjuice för att kick-starta hjärnan. Jag vet inte om jag mår bättre bara av att tänka på det, men jag kan mycket väl föreställa mig precis hur gott det skulle vara. Om inte cykeljäveln hade gått och kapitulerat för stadens kantiga trottoarsten hade jag övervägt att ta mig ner till McDonalds eller möjligtvis Burger King för att få mig en rejäl återställarmeny.
Om inte, det vill säga.
Man borde sätta upp varningstext på den där SISen för övrigt, gud så stark den är men samtidigt så förrädiskt god. Jag försöker att inte tänka på föregående kväll så mycket då de vingliga sinnesbilderna gör mig lätt åksjuk bara i sig, men jag tycker mig minnas en scen där jag prövar varenda nyckel i knippan på tre olika dörrar för att ta mig ut, det lustiga liggandes i att en dörr leder in i byggnaden, en ner i källaren och bara den tredje leder ut. Det, och att jag inte hittade ut utan fick ta mig tillbaka hela vägen till andra sidan för att till slut hitta de andra två lemurerna kringvandrandes med någon sorts målmedveten slumpmässighet. Som sagt, om det fanns övervakningskameror skulle nattvakten haft att kolla på och spela in till kompisarna. Klart står i alla fall att jag i fortsättningen kanske ska utvidga min rådande alkohol-skepsis till samtliga alkoholhaltiga drycker istället för att bara straffa enskilda rader i sortimentet då jag uppenbarligen är fullt förmögen (ursäkta ordvitsen) till att missbruka även de tillåtna medlen.
Orsak och verkan, som sagt.
Positively 4th Street
You could stand inside my shoes
And you'd know what a drag it is
To see you.
-Bob Dylan, "Positively 4th Street"
Det var ett svårt beslut jag var tvungen att ta idag, och ett som jag antagligen kommer att gräma mig över framöver, särskilt när det blir torrt med pengar eller när jag känner att jag inte har råd med det eller det eftersom jag inte drar in så mycket på det stället jag jobbar mest på nu. Samtidigt hade det varit oansvarigt att tacka ja till en så pass tidskrävande position när jag faktiskt har förpliktiganden gentemot skolan som jag helt enkelt inte kan ignorera. Men visst känns det inte bra att se alla de pengarna rinna nerströms, särskilt när jag först i efterhand fick veta hur mycket det rörde sig om (jämfört med det andra jobbet). Kan man inte låta snorungarna gå i skolan på kvällen istället? Då ställer de inte till med så mycket ofog, menar jag.
Surt sa räven, men jag klarar mig.
Dålig kväll på jobbet kan man tycka, även fast de andra jobbarna var bästa möjliga, särskilt cider-incidenten och när den där fulla idioten svepte min öl. Nåja, det är väl sånt man får tåla när man jobbar på ett sånt ställe, och J. hade rätt i att jag inte borde sett ut som ett åskmoln, men timingen var definitivt sämsta möjliga för att jag skulle ta det med ett leende och ett skratt, som jag annars brukar göra, eller åtminstone försöka. Jag vet att det gör mig till en dålig människa (som om det behövdes fler orsaker), men på något plan gjorde det mig bättre till mods att inte behöva låtsas eller hymla med att det var utomordentligt klantigt och definitivt ställde till det för oss när vi verkligen inte behövde några fler bekymmer. Det kunde ju ha varit bra mycket värre, jag kunde ha öppnat käften, men jag vet att jag brukar få fram budskapet tillräckligt tydligt utan att behöva bli verbal.
Nog om det.
Out into the encroaching dew-strewn park,
Illuminating one human's weakness
And hiding another's fear of the dark,
As the stars lazily turn their stride.
The crowds of angst-ridden youths
Move among one another restlessly,
One bringing down the phonebooths
And another spectating listlessly
Across that unmitigated divide.
The search for meaning and relief
Goes on through the darkest hour.
All clutching to a desperate belief
And resolving to relentlessly scour
The endless night, and faithfully abide
Locked to their vain and hopeless quest
They scatter in the deserted street,
Leaving room to the unbeckoned guest,
The one none would dare to meet,
And from which they all would hide.
So dawn approaches in due course,
Shining unto the abandoned clearing,
Burning away the dew without remorse,
With rays both cleansing and searing.
Gone is the nightly guise and their shapeless guide,
With his cloak goes their courage and valour,
And vanished has all their youthful fervor.
Lone stands the morning watchman,
And greets a new untarnished day.
With filled lungs and clear eyes he ran
To see the very first and best golden ray,
Break the horizon and the cloudscape ride
Unto a heaven that heaves to inspire life anew
Among the watchful and ever vigilant few.
Nu måste man sova, även om det är ensamt och kallt.
Vae victis.
Den nya dagen gryr
"All bad poetry springs from genuine feeling."
-Oscar Wilde
Det är inte någon nyhet för mig att jag inte kan skriva ordentligt när jag faktiskt är glad, glädjen tar över och destabiliserar lugnet som blir mitt skyddshölje när jag försjunker i vad jag än får för mig att skriva, om det är så är ett brev til chefen eller en novell med långväga ambitioner. Jag klarar det inte helt enkelt. Om det är för att jag vid det här laget är så pass ovan vid känslan är jag osäker på, men det kan mycket väl ha med saken att göra. En annan rimlig förklaring skulle kunna vara att jag helt enkelt inte har något att skriva om när jag inte får vara elak, krass, bitter och pessimistisk, med andra ord mitt vanliga jag. För den som mot all förmodan tittat in här då och då måste ändå ha märkt att det inte är någon kavalkad av rusande glädjeyttringar som färgar eller livar upp denna bloggen. Fast jag känner inte att jag med rent samvete kan säga att jag beklagar, om ett rent samvete nu skulle ha något att göra med saken.
Med det sagt krävs det knappast att jag är olycklig för att kunna skriva, det krävs bara en sorts stillhet och frid som i min värld inte är förenlig med lycka. Lyckan för mig tycks oftast ta sig form i någon hastigt föränderlig och förgänglig skepnad där man sällan har tid att stanna upp och tänka efter eller reflektera över sina ställningstaganden. Det är en fors där varje sten är hal och mossbevuxen, där vattnet är ömsom skållande hett, ömsom isande kallt, alltid en krans av känslor och tankar, som murar ståtande runtomkring min tillvaro och skymmandes allt annat där utanför, i det verkliga livet dit jag snart nog alltid återvänder.
Det finns bara en tid där jag i någon större utsträckning och under någon längre period kunde betrakta mig själv som lycklig och där jag kände att även om jag mådde dåligt ena dagen, så fanns det i den nästa tröst och värme. Jag tänker på den tiden allt oftare numera, även om det var mycket längesen nu, även om de runtomkring mig nog skulle tro att det är mer närliggande minnen som kryper i mig och stjäl min sinnesro. Det var en underlig tid, på många sätt och vis, med många törnar och avgrundsdjupa fall, men samtidigt med de bästa stunderna i mitt liv. Jag vill knappt spela "Hjärter Dams Sista Sång" längre, just eftersom jag förknippar den så starkt med den tiden, samtidigt är det därför jag vill spela den, hur gärna jag än skulle förneka det. För minsta lilla aning av en känsla från den tiden skulle jag göra så gott som vad som helst, även om jag bara förlänger mitt lidande.
För jag lider, det kränger till i mitt hjärta vid tanken och åsynen, varje gång.
Jag kom att tänka på något idag som jag tidigare aldrig allvarligt övervägt någon längre tid, och tanken skakade mig en aning då den skulle vara en permanent handling, utan ångerknapp eller returbiljett. Samtidigt måste jag erkänna att jag skäms för att det tagit mig så lång tid att ta det mentala steget mot att rensa ut de sista resterna som ligger kvar i olika hörn av mitt liv. Något inom mig kvider kännbart när jag överväger det och visualiserar det framför mig, hur jag skulle göra, vad jag skulle ta bort och vad jag skulle mista. För det är ändå ett ganska stort antal olika ting som blivit kvar. Bilder, presenter, brev, loggar, minnen kort sagt, i alla dess former, spridda över nästan alla platser som jag kan kalla hemma på ett eller annat vis. Men när jag nu konfronterar mig själv med frågan måste jag erkänna att det mest självklara ställningstagandet ännu inte är gjort och att det antagligen har något att göra med min ovilja att rensa ut denna del av mitt förflutna.
Är det inte självklart att allting jag en gång i tiden lämnade hos henne nu är borta?
Jag vet att det är så, jag vet att det för längesedan är utplånat och i all rimlig mening är bortglömt. Så varför denna underliga blandning av ämnen? Börja med att skriva om att jag inte kan skriva när jag är lycklig och sluta med att jag inte kan lämna det förgångna bakom mig och att jag måste gå vidare?
För jag vill sitta framför datorn en sen, sen kväll nyss hemkommen från fjärran ort och bara stirra blankt på skärmen, utan en enda impuls eller tillstymmelse till poetisk tankeverksamhet, bara stirra på den här tidslukaren och säga att jag är fri nu, att jag inte behöver den längre, att jag kan finna min fristad någon annanstans nu, att alla dessa tidsfördriv nu är förbi och att idag börjar ett nytt skede i mitt liv, nej, idag börjar mitt liv. Men uppenbarligen kan jag fortfarande skriva, och än är jag långt ifrån fri, men jag känner hur det börjar röra sig, sakta men säkert, den otidsenliga vårfloden är på väg och ska rensa bort sådant jag inte hann med sist eller orkade ta itu med de där mörka höstdagarna för så många år sen.
Det enda viktiga nu är att jag vet vad jag vill, och jag vet att det är nu det gäller.
My mind's distracted and diffused
My thoughts are many miles away
They lie with you when you're asleep
Kiss you when you start your day
And a song I was writing is left undone
I don't know why I spend my time
Writing songs I can't believe
With words that tear and strain to rhyme
And so you see I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone without beliefs
The only truth I know is you
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr
Förlåt Paul, förlåt Art och förlåt Karin, men ikväll behövde jag era ord. Ni skrev det så väl, och jag vill inte kunna göra det bättre.
Hallelujah
"Life is wasted on the living."
-Douglas Adams
Ibland bävar jag inför det mirakel som är mänsklighetens envisa strävan och drivkraft, framåt, uppåt och vidare, oavsett väglaget eller tillfälliga avbrott. Om hundra år är vi alla borta. Inte en enda levande själ bland oss skall fortfarande brinna, inte en enda av oss andas mer av den luft som först välkomnade oss till världen och ej heller skall vi se det som vi offrade våra liv för förverkligas. Vi försvinner, en efter en, oavsett våra levnadsårs samlade värde i gårdagens ögon eller morgondagens, alla skall vi försvinna. Så, varför strävar vi? Varför kämpar vi emot detta oöverstigliga faktum och plågar oss igenom det som bäst kan beskrivas som en hinderbana utan slut eller riktning? Meningen med livet? Inte riktigt, jag söker inte efter en mening med livet som så, jag funderar över vad det är som motiverar oss att kämpa vidare.
Köttets lånade och dyrköpta njutningar? Den murkna och vindlande stigen mot den nedskrivna, gulnande odödligheten? Eller kanske den ångestbelönade och betungande manteln av maktens tillfälliga vinster?
Jag tror inte att svaret ligger i det som vi gör i livet, även om det kanske är där vi hellre skådar för att kunna se och bättre förstå svaren. Jag tror svaret ligger i själva alternativet, döden, det stora okända. Bara att skriva om det brukar uppfattas som antingen osmakligt eller emotionellt omoget, eller helt enkelt både och. Det mogna är att acceptera sin dödlighet, att sakta men säkert arbeta sig genom livet med så få tankar som möjligt ägnade åt dess ände, att leva livet i varje andetag och inte oroa sig över det som komma skall, vare sig för oss själva eller för våra älskade.
We fear that which we do not know.
Xenophobia, rädslan för det okända.
Förr fann vi oss ingrodda med en tro på livet efter detta, en tro att livet inte tog slut eller ens avstannade, det fortgick någon annanstans under en annan himmel, i en annan värld. Jag vet inte hur det är med det, men på något sätt vore det närmare till hands att livets gnista dog ut i en obekymrad värld, aldrig för att tändas igen, än att den av en god och allsmäktig hand huldas och bragtes till en annan plats där den aldrig mer behövde kämpa mot vind eller regn, ej heller förtära för sitt uppehälle. För vad annat i världen är så underbart och omhuldat som detta drömparadis? Nej, inget i denna värld leder mig att tro att det skulle finnas något som väntar på oss efter detta.
Så därför kämpar vi mot den stora tomheten, det vi inte förstår. Allt det vi utstår, allt det vi bygger upp, är blott i slutändan skuggor och stoft.
It's a cold and it's a broken Hallelujah.
