Los

---

Så kom fallet. Jag visste att det skulle komma, och på något vis känns det nog bättre därefter, men jag föll likväl.

---

A king I was, loved and wise,
Respected for the peace I brought
In all the land from sand to ice,
An age of prosperity I sagely wrought.
But in all hearts dwell envy and fear,
It festers in the absence of reason,
Most of all in those we hold dear,
Thus is born all earthly treason.

---

Så vad gör jag nu? Fortsätter som vanligt, ser det ut som. Med brusten vilja och förrått mod skall vi alla den vägen vandra. För vandra måste vi. Nåväl, vi måste inte tvunget kämpa vidare, men i slutändan väger skälen alltid tyngre för att fortsätta. Så dikteras våra liv av fruktan för det okända.

---

I övrigt kan jag fortfarande inte skaka den känslan av att vad jag än gör, vart jag än hamnar så kommer jag aldrig att bli nöjd igen. Jag hade den chansen och jag har släppt den för alltid, den ligger inte längre hos samma person och den kommer inte igen ens under samma krav. En enda gång hade jag den känslan, under den tiden, med henne, men jag vet inte vilket som är värst, att jag inte kan komma tillbaka dit eller att jag inte vill.

Jag tror att det är en grundläggande skillnad i synen på förhållanden som gör mig så missanpassad till vad som står att fås människor emellan under konventionella åtaganden. Jag är en misantrop, gud vet, men för den sakens skull står jag inte över vårt biologiskt betingade tvång till närhet. Om man kunde få närheten utan påtvingat kallprat, svepskäl och osagda gränser och fördrag. Varje steg blott en hårsmån från att utlösa en ny mina på vägen, en väg kantad av otaliga bekymmer och besvär, men främst ändå är det en väg utan mål. I alla fall för min del.

Med det sagt är jag inte någon självisk igel utan hänsyn eller förmåga att ge något till den som i denna teori skulle gå med på ett "människolöst" närhetsförhållande, jag säger inte heller "ge tillbaka" för att det skulle antyda att jag var den i första hand mottagande parten, vilket vi alla vet inte är sanningen i det normala heterosexuella förhållandet idag, eller nånsin. Kvinnan må välja, men för den delen är hon inte den givande, och trots det betraktas det alltid som kvinnans medfödda rätt att vara den parten som besitter godkännanderollen. Den delen av könsmaktsroller har vi bekvämt nog glömt bort i en tid då det mesta verkar vara männens fel.

Nåväl, det var ett sidospår, som jag sa så är det utan tvekan så att jag i ett sånt förhållande med lågande vilja och glädje skulle ge vad jag har, om bara det funnes någon att med samma glöd besvara den känslan, då skulle jag ge allt. Men nog är människan begränsad, och nog är det min avvikande syn på samvaron som hindrar mina chanser och möjligheter att bli lycklig, hur många konventionella chanser jag än må bjudas på.

Om det funnes en sådan kvinna, då vore allt annat som hänt historia, och livet började nu.