Krypande Gryning
"Dawn is a friend of muses."
- Desiderius Erasmus, "De Ratione Studii"
Vid dagens första andetag
Med ljusets första blick
När skuggor föder dag
Och sol sin frihet fick
Tycks allt det inbillat stora
Glida mig omärkt förbi
Och jag vill endast kora
Dig som hos mig förbli
Inga nattfåglar sjunger svalt
Inga röster höjs i sång
Blott gryning dagas halt
Med dagg på gräs och gång
Och strimmor kryper sakta
Över stängda ögons hölje
Som gudars speglar vakta
Från strålars ljusa följe
Och tiden kryper fram
Stum av evig törst
Släpande glömska och damm
Men låt mig minnas först
Hur din kind vilar tyst
Mot mitt bultande bröst
Hur den mun jag nyss kysst
Söver och ger mig tröst
Sol, jag skulle dig dräpa
Ditt liv jag skulle släcka
Och ljuset långt bort släpa
Om en timme skulle räcka
För att tysta all den vilja
Jag för din närhet hyser
Men tiden skall oss skilja
Hur än solen på oss lyser
Losing my sweligion?
For my love is far away,
And will not come tomorrow
And was not here today."
-"I Long to Hold Some Lady" av Leonard Cohen
Vad har jag att ge?
En del av mig dras till det som inte den minsta del av mitt sinne eller min kropp borde närmas med ens en med en hårsmån. Lathet, håglöshet, uppgivenhet, lättja, de skuggar mitt lyte likt svårbetalda borgenärer, envisa med sin lön och osvikliga i sin punktlighet den här tiden på året. Så lite som krävs för att trycka ned ens sinne efter den här sommaren, då allt i jämförelse var så ljust och klart. Så oerhört lite som krävs, men så mycket som står till buds därtill. Än värre är hur blekheten och svårmodet förfular även de kristallskimmrande minnen som jag lovat mig själv att leva på under vintern tills dess att jag kan fylla på de reservoarer som flyter bakom mina näthinnor när natten är lång.
Vilken tur att jag har så gott om saker att fördriva tiden jag inte har med, annars jag kanske skulle finna något sätt att komma ur svårmodet.
Och det vore väl ändå väldigt osvenskt?
Höst
"A wind has blown the rain away and blown the sky away and all the leaves away, and the trees stand. I think, I too, have known autumn too long."
-E. E. Cummings
Hösten har kommit, fallit över hedarna, härjat träden och sargat den grönska som den ärvde. I bleknande morgnar ser jag bara spöken av en levande värld, förlorade i en dimma av dödsångestslängtan och förirrade strimmor av ljus, kvarlämnande av den hand som värmde mig. Suddiga gårdar rusar förbi mig och träden följer dem tätt inpå, de räds ängarnas gråa tomhet, himlens likgiltiga askdräkt. Allt rusar förbi dessa dagar. Känslor förfars och förtvinar, kvävda av ett alltför hungrigt gap. Tiden tycks bo med träden, och springer med dem genom den disiga jordevärlden. Solen tycks mig ändå förgängligast av dem alla, den visar så sällan sitt ansikte, det måste vara den flyende ryggen jag ser. Enbart molnen blir mig till sällskap i min stadigvarande resa, endast i det förblindande gråa ljuset ser jag klart vart jag är på väg.
Jag minns det så sällan numera, hur jag drömde så nära intill en gång, hur jag drömde om allt som kunde vara. Nu drömmer jag inte mera om sådant. Bara fjärran spektakel når mig, berövade sin smak, doft och färg, enbart främmande och för mig djupt besvärande. Det är svårast att se i ögat den som inget har att gömma, likt osmos dras det svartaste inom oss till dem, sipprande ur våra ådror, löpandes ur vår gom. Vi blöder hemligheter, så att vi kan se en aning av det mörka även inom dem, vår trygghet kräver det.
Vi räds det vi inte förstår, men hur lite vi förstår det vi inte räds. Vem förstår barnens livsglada lycka, då de så litet av livet beskådat? Vem förstår fågelns luftlättjade flykt, annat än som ett konstverk och en metafor för de landkedjade där nere?
Något inom mig förstår ändå alltför väl den man jag blivit. Något kallar mig mot de mål jag aldrig eftersträvat och höjer min hand där jag alltid ämnat sträcka ut den. Det svarta, avgrundsdjupa i själen som mannen som hörde Zarathustra varnade oss för att beskåda i det påträngande, påfallande fula ljus som vår lycka inbegriper. Bäst att stjäla en kort blick i djupaste vemod, och aldrig blicka tillbaka mer. Att känna det ansikte som jagar dig men aldrig inpränta det. Om jag ändå finge leva ett liv fritt från flykt.
Det eldiga har falnat till det urvattnade, det fantastiska döende förbytt i odöd blaskighet som vandrar genom våra dagars rum. Natten håller ännu visst rum för liv, att liksom genom sin mörkaste själ kunna vandra blind för dess innehåll, och enbart se ljusets källor. Vilken gåva det är, en glittrande regning höstnatt, tusen pärlor på den enklaste väg, en spegel i varje dike. Men inte ens natten får länge för mig vara orörd.
De mest huggande känslorna av tvivel stjäl nu min sinnesro, den djupaste misstron förgiftar min själ och allt mitt lugn vittrar med varje tickande minut, plötsligt så sårande och nära, som skiljda från de långt gångna timmarna. Jag finner mina vapen mot paniken, som jag smitt med tårar och tålamod, men inget är som förr. Den känslan av hjälplöshet, som där infinner sig i brist på möjlighet att hjälpa en annan, måste räknas till naturens grymmare påfund. Det är inte jag som behöver hjälp, ändå finner jag mitt inre blottat för händelser långt, långt bortom mina slitna händers räckvidd. Och det är som alla de eldar som sommaren lånade hösten har flytt in med människorna, men inte i handling, utan i förtvivlan gör sig påmind. Röda, heta sinnesbilder, med svart och smutsigt gul rök förgiftad och förbytt från de drömmar som hör våren till och levs ut i längtansfulla sommarmånader.
Det är sannerligen en ful och sliten årstid, hösten. Av sommarens börd men ej dess barn, till vintern skyldig men ej till densamme vital. En bortglömd och bäst förbisedd rostig länk. Över vintern ligger ett gravtågs mörka, putsade prakt, något evigt, heligt, oövervinneligt, likt dödens kalla och oeftergivliga hand. Hösten är förruttnelsens tid, tiden för kylans sjukdom utan värmens kärlek, kärl för död men aldrig det hopp om förnyelse som våren lånat vintern. Vintern sover värdigt, hösten är vaken men ändå sömnigt betryckande. En motsägelsefull tid utan paradoxens upprymmande vidder och djup. Hösten är sommarens komposthög. Stinkande och döende. Bara i våren kan dess blommor spira, i sommaren dess blommor gå till frukt. Sommaren i detta fördömda land lovas vara vackrast i världen, men dess senare månader ger jag inte mycket för.
Är det så fel att jag söker mig tillbaka till sommarens löften och värme? Har jag brutit mot min innersta kod?
Jag har bara en kod, så länge jag kan minnas, som stått sig med åren. Jag vill leva, och om inte annat födas på nytt. Leva väl och i flammor förgöras, ej med ärgade sår segna till den multnade marken. Skall jag ärgas skall det vara som evigt rakryggad staty. Skall jag såras så skall det vara med brännande ord och brusten kärlek. Skall jag segna ned så skall det vara i matthet och en luftlätt lycka i en kvinnas famn. Var det så han sade, den gamle mannen Zarathustra? Jag undrar, ty jag blev aldrig den att höra honom tala.
Är det förresten så fel, det jag ämnar göra? Inte hemskare än den känsla som bebor mig nu, inte ett svårare brott än den ångest som hemsöker mitt inre öga. Hade jag kunnat finna min räddning annorstädes? Där tvekar jag ännu. Men ännu vill jag heller intet veta. Ikväll vill jag bara bereda mig för en glimt av det innersta, känna tomheten susa, klösa och vråla.
Vad som väntar där bortom?
Det försvann i dimman.
Nomadens Titaner
-Isabelle Eberhardt
Du väna vildros
Så snart från vidderna vittrad,
I spirande sommar
Lagd på din susande säng.
Likt ängslig älva,
Du drömmer om ängars äventyr.
Du hisnande himmel
Så evigt i historien hyllad,
Din blånade bål
Har tunga skyar bort burit
Från dåsig dal,
Dit där mina drömmar dväljs.
Du flyktiga fågel
Se ned på fattig fotman,
Sörj mina misstag
Men sjung din mäktiga melodi,
På vindlande vägar
Skall jag då villigt vandra.
Se trenne titaner
På den vilda tornande tron
Sig rakryggat resa,
Och se världen rasande rulla
I stormens spår
Där de ännu stolta står.Jag vill sannerligen inte skryta, men jag är ganska stolt över strukturen på just den här. Inte för att någon läser här längre (med rätta), men det kändes viktigt att påpeka.
Revival
-Barry Cornwall
Tänkte bara meddela att den här bloggen inte har dött eller glömts bort, den vilar bara, har vilat i sommarvärmen och vilar nu i en regntugn natt.
Sommaren är knappt slut, men jag saknar den redan.
Sommaren 2008, du skall leva länge och väl i detta minne.
River Valley
Där fåglarna ännu dristar sig att dröja,
Ligger den brusande bäckens brutna dal
Under sin mjukt susande slöja,
Som klättrar längs trädkronornas skal
Och höljer rofylld bäck och sovande stup.
Genom uråldriga klyftor sakta den rinner
Under bruten bro, över sliten sten,
Och ravinens råbranta kant där står
Klädd med hand av rot och gren
Döljande den böljande dal däri vi går
Och bäcken bär brudslöjors skimmer.
Där går stigen på de glittrande bankarna
Där sörjande så sakteliga nu sänker
Sina tårar i strömmen som spelande blänker,
De glömmer såren och helar anden,
Förlöser sin ångest i den sävliga sanden,
Lämnar sina sorger och de viskande tankarna.
Summer's Promise
-Saint Thomas Aquinas
This excitement and sacred release
The hazily imagined twilight streets
As we walk through the debris
You carry your shoes on your shoulder
And I'd carry you all the way
If only you'd want me to be strong
If only you needed me to be whole
But I rest on your shoulder
As the sun scrapes the horizon
And through the tattered sky
I see the endlessness and it's void
I see the myriad of its spectrum
The tint of tilted trails of cotton clouds
I see the eternal promise of renewal
A sting for it's remorseless path
But to your eyes in their shaded shrine
It's just another day yet to shine
And I wonder for a short while
What is the secret of your guile
Keeping your summer clear from thunder
Your dreams free from wonder
Your skills free from taint
Though your force is just so faint
As the beat of your heart soft like rain
That falls outside the misty glass
Beating against it in gentle vain
And I'd love to be unreachable to you
Uncaring as you'd want me to be
And cold, cruel and ever untrue
Saying it'd never be you and me
Like those you could never tell no
Like those who drift in the periphery
When we move in our pathetic flow
Dogged by the ghosts of misery
The ghosts you love more than life
With their chests of struggle and strife
The ones from your shady past
Have come with summer at last
And we both know it's time to go
Though it's our greatest guilt to know
So I'll be gentle and simply say
I give you your vaunted freedom
This young summer's day
Farväl
Ibland undrar jag hur andra ser på dimensionerna. Jag vet att somliga har bättre förmåga att se djup och rum än mig, och jag vet att de allra flesta ser bättre på avstånd av förklarliga skäl, men jag undrar, hur många ser tidens dimension? Och den dimension där tiden inte bara är en punkt, utan en linje, och när den är ett rum? Många ser tiden flyta, så oberäkneligt och retsamt rycker den i den ena stunden och släpar sig fram i nästa, allt för att till synes nöta oss till urbleknade trasor i tidsraseri. Ilskan mot den flyende tiden, vem har inte känt den förut, vem har inte förbannat den och gråtit i dess kölvatten?
Jag vill gråta. Det är så mycket som borde få mig att bryta ner och bara ligga och stirra upp mot det simmande taket, men jag klarar inte av det längre. Olika mekanismer vaknar inom mig, och på något sätt kedjar de fast mig i den kontrollerade illusionen, där jag inte är rädd, där jag inte är ensam, där jag inte är fast. Jag klarar inte av att vara fri. Men det är så mycket som jag lämnat, som jag förlorat, som jag aldrig har haft och som jag aldrig ville ha, så mycket som i denna stund synes mig så klart stå i samma rum, i en syn där tidens dimension inte syns, den bara fladdrar i kanterna av denna illusions vision av en dimension. Så att säga. Men det är det som tiden är, en egen sträcka, där rummet förblir, bara sträckan i tiden längre. Och vi reser alla obönhörligen längsmed denna väg, med alla dess konsekvenser, utan att egentligen se den annat än genom ombuden som kontrollerar våra liv.
Jag är trött, men sömnen ger mig ingen undanflykt från resans dån.
Främst undrar jag om jag verkligen såg då, det jag ser nu, när jag tog mitt beslut och valde att vänta på förtrollningen och fjärilarna i magen. Om det var samma situation som jag valde, och samma person som jag ville ge en chans. Jag vill henne väl, i allt, och inget mer än lycka önskar jag henne. Men kan jag vara kvar där jag inte känner den känsla jag trodde att jag kunde vänta in? Men det verkar som om den känslan är oberoende av tiden, utan fast i rummet, djupt inborrade i de mekanismer och interaktioner som bestämmer våra öden. De sa att kärleken måste få växa, men de glömde att nämna dess frö, och att det inte kunde sås, utan att de alltid funnits där inom oss. De väntar på rätt grogrund. Och på en smula sol.
Jag vill verkligen att hon ska må bra, att hon ska lyckas, att hon ska veta hur underbar hon är. Men hur ska jag säga det när jag säger nej till henne? Samtidigt kan jag inte säga att jag ljög utan att förstöra allt, även om lögnen fanns där för att låta henne bli trygg i sin tro att jag kände likadant, för att få henne att finna ro och förtröstan i att hon inte var ensam. Jag vill inte lämna henne ensam igen, jag vill inte lämna henne sårbar och jag vill inte lämna henne utan en vän.
Och trots dessa känslor, och trots att hon är så vacker i mina armar, i ljuset från de brandgula gatlyktorna genom våra immiga fönster, när hennes djupa andetag fladdrar mot min hals, och hennes läppar kysser min hud, trots allt, så måste jag lämna henne.
Det finns ingen rättvisa, allra minst oss människor emellan. Men om jag fick sända upp en önskan, vore det att ge henne den rättvisa, den lycka och den frid hon förtjänar.
Jag vill säga att jag älskar henne, och jag gör det, men det blir en fasad och en rökridå. För inombords, där tidens bana tycks flöda fritt med sina pendellika rörelser, där gråter jag de tårar mina ögon inte förmår.
Farväl.
Och till er andra, god natt. Och på återseende.
Rain
Blisters my skin,
Torches my clarity,
Soaks my mind.
Then I miss you
And the rain,
As you both wore me down
And from the remnants
Made me anew.
Gave me the broken soil
To spread my limbs
And take hold again.
Yet you took me to shelter
And hid from the torrential storm,
But in the safety you gave
I was destroyed by the calm
And withered in vain,
As I missed the pouring rain.
The Sins of Our Fathers
Clouded the vision of its youth
So now we lift and pry its coffers
To buy ourselves some spartan truth
And our curious crusader's zeal
Needs no ideal or leaders hand
To blindly trip or boldly steal
The vision we hold for our land.
Tell us the speeches were empty
Tell us the war was in vain
But tell us not that truth is in plenty
Or that clarity falls like rain.
You can tell us the war is done
And that arms are laid to rest
Stop the stars in their nightly run
Tell them to shine at their best.
For tonight we bury our fathers' war
And scrub their tears from our face,
So when you look at that shining star,
See it no longer through a fire's oily haze.
Borde sova, som vanligt, men det har visat sig tämligen omöjligt på sistone. Att halsen svullnade upp och näsan tog ut en månadsdos av snor under natten var inte heller till någon större hjälp. Lyckligtvis kunde jag somna i den nya soffan (som jag för övrigt måste tacka en vänlig själ för, även om jag inte ska nämna namn här, men han skänkte faktiskt bort den till en fattig student, och det ska han ha stort tack för, även om jag och min syster stod för transporten, vilket dessutom påminner mig om att min syster också förtjänar ett stort tack!). Ny är väl en sanning med modifikation, i och för sig, men den är ny för mig och därför fann jag ro där. Jag har alltid lättare för att sova på nya platser, vare sig det är i ett tält på en liten stenig holme någonstans i mellersta Kanadas vildmarkssjöar, i ett enkelt vandrarhem i Paris sydvästra förorter ovanför en skitig maffiaklubb eller på en tunn luftmadrass på ett loft någonstans i de svenska urskogarna. Men min säng verkar för mig en plats som är bortom min sömn, som stjäl mina drömmar och min ro.
Långa nätter, dessa. Tur att man har musiken och det skrivna bladet, eller skärmen, för tillfället.
Det var alldeles för längesen jag satte mig och tog itu med en bok. Tur att sommaren är på väg...
Men nu måste jag sova om jag ska orka med både lektion och arbetsintroduktion imorgon. Vi får bara hoppas att regnet är av den mjuka sorten imorgon och att den hårda vinden dör bort. Är sommaren på väg?
På återseende.
Israel 60 år!
-Golda Meir
Må staten Israel fortsätta att blomstra, växa och vara en stark, demokratisk ö i en söndrad del av världen!
Och när man talar om "Naqba" (som för övrigt i sin ursprungsmening användes för att beskriva delningen av Levant, dvs att Palestina och Syrien delades mellan brittiskt och franskt mandat) så kan man väl också vara ärlig nog att erkänna att över 850'000 judar fördrevs från sina hem och egendomar av arabiska pöblar, där många mördades, misshandlades och förnedrades alltmedan de såg sina världar raseras.
Vart idag ser ni judiska flyktingar sitta i läger med 60 år gamla husnycklar kring halsen, gråtandes över de orättvisor som förföljt deras folk genom åren och krävandes hämnd på de ansvariga? Trots att judiska privatpersoner berövades på allt de ägde, bland annat de ca. 100'000 kvadratkilometer land, för övrigt fem gånger så stort som Israel är idag, så "glömmer" svenska medier rutinmässigt att ta upp detta i redogörelser för Israels grundende för 60 år sedan.
När arabstaterna invaderade den nyfödda staten Israel ockuperade man Västbanken, Gaza och Golan utan någon som helst laglig rättighet och fastslog det som sedan skulle bli verkligheten i regionen, att palestinierna hålls i så kallade flyktingläger när de i själva verket är etablerade samhällen där tre, snart fyra, generationer fötts och växt upp. Trots att flyktingar i alla andra länder i världen bara kan vara de som faktiskt flydde från sina hem så har man i Palestina gjort särskilda regler och till och med en särskilt organisation (UNRWA) som berättigar hela det palestinska folket till FNs flyktinghjälp på samma sätt som (om det tillämpades på samma sätt i Israel) skulle innebära att i stort sett hela Israels judiska befolkning skulle vara flyktingar.
Det är lustigt hur man talar om palestinska flyktingar och hur judarna kastade ut dem från deras hem, pratar om en invandringsvåg av judar som "översvämmade" Palestina, samtidigt som man vägrar prata om vart dessa judar kom ifrån. Var det Europa? Till mycket liten del, de rika europeiska judarna flydde till USA där de hade ekonomisk och politisk trygghet. Det var judar från arabländerna och öststaterna (Sovjet förföljde judar i mycket stor utsträckning, särskilt då Stalin började bli gammal, gaggig och föll in i det gamla klassiska europeiska fritidsnöjet judejakt). Och var inte de flyktingar också? Förlorade inte de all sin egendom och i många fall sina liv för att någon hade bestämt att de inte längre fick leva där?
Det är sent, och det finns alldeles för mycket att skriva här, men en sak måste sägas:
Hatikvah.
Hoppet. Hoppet lever, i 60 år har det överlevt. Må det för alltid lysa så klart som Davids stjärna nu strålar som en fyr i den mörkaste natt och bländar hatet och våldets makter och tvingar dem att bekänna färg.
As long as in the heart, within,
A soul of a Jew is yearning,
And to the edges of the East, forward,
An eye gazes towards Zion,
Our hope is not yet lost,
The hope of two thousand years,
To be a free nation in our land,
The land of Zion and Jerusalem
Dreams of Summer
-Henry David Thoreau
Deprived of the hazard of sense and form
To deliver the merest of timeless travel
All you do is give us scrambled gravel.
And in the maelstrom of your planless flight
Could you lead me on to a truthful sliver?
I need it now and you are the voice I hear
So tell me in riddles and renounce the clear.
You also know the truth looks best at night
And it's cold outside, but inside I still shiver.
Jag tror att jag skulle må bättre om det inte vore för det att jag inte har någon aning om vart jag är på väg längre.
Jag önskar att jag kunde göra som förr och plocka upp en boll, eller ta fram säcken, och bara träna bort alla bekymmer, och de extra kilon som smyger sig på ett liv framför en skärm. Eller rättare sagt, de kilon som borde ha kommit, det lustiga är att jag blivit smalare under det här året, trots den uppenbara bristen på fysisk aktivitet. Jag antar att jag inte har något annat än cyklandet att tacka för det. Och möjligtvis en annan person, för det kan väl också klassas som fysiskt krävande? Jo, det kan det.
I alla fall, jag saknar det enkla i den tiden. Att kunna springa, slå och svettas bort sina bekymmer. Att känna sig som ny efteråt, när man är trött och svag i ben och armar efter träningen, men ändå känna sig starkare än en hel armé. Såklart var även det inte problemfritt, och jag minns just de problem som fick mig att sluta och ännu håller mig från att gå tillbaka dit. Men jag kommer nog att göra något åt det själv i sommar. Jag behöver det alltför mycket för att inte söka det själv, särskilt nu när kvällarna blir längre, vädret mildare och mina åtaganden börjar sina bort i takt med att omvärlden sakta börjar kunna höra löftet om en sommarstuga eller en strand någonstans långt bortom horisonten. Bara mina knän inte pajar igen, men det har ju hållit hela vintern trots allt cyklande och halkande, även om vintern var miserabelt vek i förhållande till det normala.
Men jag tror att det jag mest ser fram emot med sommaren är att komma bort från stan ett tag. Att ta med sig ett gäng böcker till sommarstället och bunkra upp med kallt vatten och en fläkt i biblioteket. Jag saknar att läsa, att lära mig och lära känna nya världar. Jag vill hitta nya horisonter och somna med drömmar om en främmande himmel i mitt sinne. Jag skulle så gärna sitta där ute och läsa om det inte vore för att allt omkring så enkelt stjäl min uppmärksamhet. Insekter, vinden, fåglar, rop från stranden och en skällande hund från någon gård i närheten. Inte minst är det solen som förstör, är den i moln så blir det inte lika vackert och varmt ute, och skiner den som den skall så är det omöjligt att se orden, än mindre ta till sig dem när de talar om en isande kall, regnig novembernatt eller det första klara regnet i vårens första grönska, när regnet lägger sig som ett skimmer i den törstande luften och allt tycks viska om livets ankomst, för solen må skina hela vintern lång, men den där första klara, lätt kyliga natten med mjukt strilande regn över gator, öde torg och långsamt mjuknande parker som stelnat under vinterns hårda ok, då vaknar jorden igen.
Jag kände den natten härom kvällen, jag kände och andades den som om den varit en del av min kropp som fattats så länge och helt enkelt krävde att få återförenas med den igen, med en kraft som fick mig att plötsligt vakna efter så många månaders slummer. Hela min kropp svarade, mina muskler spände sig lätt i väntan på att rusa fram längs de glittrande gatorna under de skimmrande träden, mina lungor kändes som om de försökte klättra ur mitt bröst när jag andades in, och in, och in, och försökte dra natten närmre i den där stunden. Men framför allt kände jag en rysning längsmed ryggraden, och håren på mitt skinn reste sig enigt i plötslig nyvakenhet, för jag visste att nu börjar året på nytt, och nu börjar min tid. Även om jag just den kvällen bands till något jag även i efterhand känner avsmak inför, just för att det hindrade mig från att till fullo njuta av kvällen, så kände jag den känslan som bara kommer en kväll om året. Och nu var den här.
För det har varit så de senaste fyra åren, att när terminen sakta kryper mot sitt slut, vardagens band sakta löses upp och solen tycks alltmer ovillig att återgå till sin viloplats, då börjar min tid. Alla känner väl att sommaren är den tid då de lever som mest, och att resten av året lika gärna kunde vara kvitt om de bara fick sin sommar. Men riktigt så är det inte, för de uppskattar ändå sin klarröda jul med vita fönster, och de gillar sin snö och sina skidor, de njuter av de pirrande vårkänslorna och blåklockorna, de majestätiska flyttfågelflockarna och höstens mäktiga färgregn. Jag finner skönhet i det också, om än motvilligt, men jag beundrar deras liv, jag lever inte genom dem, eller för dem. Jag lever bara en gång om året, och finner bara min sanna lycka då, när jag är fri och får fara långt, långt bort för att finna nya vänner, skåda nya platser och känna den korta, flyktiga kärleken som passar så väl tillsammans med den skamlöst kortfattade och ljumma sommarnatten.
Jag antar att det alltid varit en del av mitt problem, att jag fortfarande bara vill ha de där intensiva, adrenalindrypande första veckorna när allt är nytt, oupptäckt och vardagen i backspegeln framstår som en blek parodi över hur livet borde vara. Det är de minnena som varar resten av livet, outplåneliga och heliga i en tillvaro där allting som hände för mer än en vecka sedan blir oklart och en månad sen blir till ett oigenomtränligt gytter av blandade intryck och till hälften påhittade sinnesbilder.
För jag minns den sömniga förmiddagen då jag sträckte ut min hand och la den på din skygga, snövita hand, hur du plötsligt flätade dina fingrar med mina, hur jag la min hand runt din mjuka, silkeslena nacke och hur jag förde ditt ansikte mot mitt och hur dina sammetsläppar mötte mina. Och allting, allting, stannade för en stund.
Och jag glömmer dig aldrig. Efter alla dessa år, jag glömmer dig aldrig.
Dags att ge sig, dags att sova. Jag hör redan fåglarna sjunga.
Song of the Plains
-Joseph Conrad
Who roam the wild and untamed steppes
That burst through the unseen seams
And extinguish my untraceable steps
For these forests and mountains bar
The world from my thirsting sights
And I still yearn to see from afar
The kindling of herders lights.
So take me to the forgotten lands
Where crossroads long since faded,
And pick out from history's frayed strands
Routes where your ancestors wildly raided,
And leave me under the eternally blue sky
That brings me cool wind and sweet rain
And see all the pretence acceptingly die
Before the eternal unbreakable plain.
Rimstinn
-Antoine de Saint Exupery, "Wind, Sand and Stars"
Ger dig inget om du inte dem kan
Vrida och vända och leda fram,
En mening och ordning som är sann.
Men kläm ej dess sköra leder
Och glöm ej din litterära heder,
För om du dess anlete i allt förtär
Slutar du ändock i andlig misär.
Så skriv med sparsam låga,
Du som strävar att poesi frambringa
Och börja helt enkelt att våga
Låta korthet i orden ej helhet förringa.
Jag är förvisso inte skolad, ej heller särskilt berömd, men nog kunde jag lära dem ett och annat. Om jag nu inte skulle gå för att laga dem på annat sätt.
En helare som brister inuti, så fortlever denna eviga ironi. Och även i löpande text och tal, rimmar jag vidare fast tråden är hal, så letar jag ändå efter mening med min kväll, så att jag på lektionen imorgon ändock ej får skäll. Men fortfarande strävar jag i irrande hets, för att lätta den låga från framtidens svets, som söker att foga och nogsamt fastbinda, det jag ändå hoppats förhindra. Nu måst kvällen sluta med enkelt farväl, för i vår värld finns bara vägskäl, och letar du efter frälsningen vid dess slut, leta vidare där ingen varit förut.
Godnatt.
Brytning
-Thomas Paine
Med din silvervita klänning
Är den melodi som mig vaggar,
Och din älvlika drömska lämning
Som rosor med doft och taggar,
Lämnar mig så sömnigt matt.
Jag minns dig i den dunkla lund,
Som en vålnads förtrollande dans,
Och djupare än mörkrets famn
Var ändå dina ögons glans,
När de sökte sin trygga hamn
För att vila och glömma en stund.
Men då solen mot sin tagna identitet
Steg för att torka syrenens blad
Och sippra genom lövens prakt,
Som guldregn på din vad,
Blev ditt sinne sakta uppbragt
Med dig i surrande ensamhet.
Nu ångrar du din flackande tid,
Och om än ej av egen tanke väckt
Så undrar du ibland stilla om
Det enkla och trogna hade räckt,
Även när natten var mörk och tom,
För att få vakna i egen sinnesfrid.
Där på höjdens tronande topp
Fann jag mig enväldigt stark,
Långt över skog och stillsam sjö
Som hök över den lummiga mark,
Härskare över allt som leva och dö,
Långt bort från dig fann jag hopp.
På denna höjd där jag fann min tro
Vill jag i alla mina dagar leva,
För att efter livets mening treva,
Och sedan somna i enslig ro.
Speglar
-Tyko Gabriel Glas i "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg
Det är alltid en underlig känsla att genom litteraturens sömnigt dammiga korridorer plötsligt finna sig själv öga mot öga med någon som för längesedan gått ur tiden, att finna sina tankar på hans papper, och hans ord i mitt sinne. Jag borde göra en räd i föräldrarnas boksamling, för att se om hans verk kanske kan finnas där ändå, så att jag än en gång får se svart på vitt de orden, de skälvande eviga ord som ekar i mitt huvud än idag. För att återuppfriska minnet, eller introducera den som ej läst boken i fråga, Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", kan jag här återge det särskilda stycket jag tänkte på.
Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta - för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.
*
Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.
För vem skriver jag detta? För vem skriver vi? Ej för oss själva, ej för våra vänner eller nära och ej för vår bikt. Vi har behovet att höras, men vågar ej göra där vi syns, vi vill vara den ensammes avskiljda tanke och folkets dånande röst, som även Söderberg skrev en gång i tiden. Det är sannerligen både otäckt och spännande att se ner i djupet på själen av den man som levde för så länge sedan, hans tankar, ord och syn på livet, om än via ombudet Tyko Gabriel Glas, och finna att man i den stora, avgrundsdjupa men likväl spegelblanka ytan blott finner sin egen åsyn.
Skriver vi för att i vår ensamhet finna andra? Att på något sätt sträcka oss ut, när vi inte vågar visa vår ömma hand för att istället räcka dem ett fullskrivet blad, för att däri spegla sig.
Jag önskar att jag någon fann, som inte ville blott mer än att finna en likasinnad själ, och att av nyfikenhet och av samförstånd kunna finna sig i sina olikheter till det yttre och inre, för att i det större se den uråldriga sanningen. Vi är blott gnistor i den stora, oändliga natten, livet är kort och med dess karaktäristisk paradoxala natur även oändligt. Men för oss, den enskilde betraktaren, är det kort. Kort, fult och eländigt. Men ändå liv.
Jag minns när jag en gång besteg klippan vid Gibraltar, reste mig nära dess topp och beskådade sundet mellan två kontinenter, och allt detta liv där nedanför. Allt jag såg, många mil däromkring, skepp, fåglar, små, små människor och på horisonten, Afrika, fick mig för en stund att önska att jag vore den klippan som på så sätt fick beskåda tidernas oändliga lopp, och bara finnas. Dock slog det mig när jag satte mig och njöt av den bleka vintersolen, åtföljd av en av de många förunderliga apor som bebor klippan, att det var detta som gjorde att i sanning klippan borde avundas mig, om den nu så kunde, och inte tvärtom. Att det var med min förmåga att betrakta, fundera och framför allt minnas, som jag var den lyckligare av oss två.
Om jag än så bara lever ett ögonblick, så har jag levat, och beskådat sundet som delar två kontinenter itu, jag har sett Stilla Havet rasa mot Kaliforniens gyllene klippor då solen brinnande sjunker bortom horisonten, jag har beskådat de istäckta vidderna i den arktiska norden, och jag har älskat, då mörkret var som djupast och luften tung att andas. Jag har levat, men ännu är jag ung. Och ännu finns det mycket att leva för. Om än bara för livet.
Ty livet må vara kort, men timmarna är långa.
Och må så vara att i den ensammaste natt tynar även det hårdaste hjärta i frånvaro av en annan människa att finna sin själ i, men voro det lätt att finna den människa som på det mest fundamentala och oförklarliga sätt fyllde ditt väsen med en känsla av att ha funnit sitt andliga hem, då vore det med detta liv inte mycket mer underligt och underbart än med den eviga stenen som ensam, blind och döv omges av all det vackra vi avundas.
Dags (natts?) att sova. På återseende.
Wraith
-George Bernard Shaw
The wayward vision I saw,
In a fleeting dream
By flickering lights
In a shuddering glimpse.
I would be,
Your watchful wraith
And I would see,
Your broken faith.
Everything.
I would see everything,
And not care at all.
I'd ease your fall,
And dim the light
To blind the plight,
Of those you left,
With needless theft
Of warmth and care,
To strip them bare
Of all their gold,
To leave them so
Blind and cold.
But now you flee, you run,
Shouting what you've done,
Running gleefully with the storm
Dissolved in shape and form.
Fluttering
Faltering
Falling
Failing
Fading
Lave me broken
Leave me alone
So I can mend
And simply pretend
That wayward visions
Will fall into my hand
Soothe my superstitions
And banish the bland.
Nu måste jag bara lista ut hur jag ska berätta det. Och när. Fan.
Morgonflykt
-Ayn Rand
Right when you couldn't be found,
And the mercury morning slithered away
To find it's place in the dawning day,
And you know I'm so sorry my dear
But I succumbed to that numbing fear.
So I followed the silver serpent's flow,
Stalking the path of it's ashen glow,
And awoke in the land of the setting sun
Where days end and dreams are begun,
And an empty bed and a wrinkled note
Is all I left and all I wrote.
Extract
"It's all a dream, you know. It's like we're all asleep from this greater state of mind and we're just experiencing the imagination of ourselves. That's what I think, at least, I mean it makes sense, doesn't it? Why else would strange shit happen all the time, and all the shit that goes on in the world, and nobody does anything about it. I mean, it doesn't make sense to think that we'd see all that and do nothing, right? It must be a dream, or something like that, or maybe we're just put here like some giant laboratory, you know, like a huge alien experiment." Cully took a drag from her cigarette and exhaled slowly as the others around the fire nodded sagely and looked into the hypnotic dance of the blazing flames.
"You know you're probably right, C, it does make a lot of sense." Fuller added to the conversation. "Like those all those UFO spottings and landings at Roswell, probably mechanics or something that got lost or whatever." Fuller laughed abruptly. "Man, that'd be a bad day at work, getting lost on you're way home and getting a bunch of overfed labrats doing experiments on you."
"So that's what we are, overfed labrats?" Ellie interjected with a slightly exasperated tone. "Nice Fee, real nice."
"To them, probably." Cully agreed. "I mean, if they're advanced enough to run this whole thing, wouldn't we be pretty fucking primitive in their eyes? It's like looking at an ant colony, sure they piss you off when they get into your house but you can still kill them all, just like that."
"Now that's a depressing theory on our state of existance, we're ants ready to be crushed by some unseen race of alien overseers. Sounds sweet." Riley said softly, seemingly lost in the sparkling embers drifting towards the sky.
"Well, you know, they could be nice too. I mean, just because they're alien doesn't mean they all want to kill us or harvest us for oil or anything. Just think of how easy it would be for them to do it already, we'd be dead before we knew what hit us."
"Pretty much what we'd do if we found aliens, isn't it? Kill them and harvest the bodies for oil." Riley mused.
The rest of the group laughed quietly, exchanging glances. They were all beginning to feel mellow in the warm circle by the fire, their backs against the backdrop of the temperate breeze drifting across the valley where they had made camp. They had a long day behind them and an even longer one ahead, yet they were restless as well as exhausted, and needed some comfort in their companions before they would retire to their tents. Such were all first days of travel, the excitement of change and the range of impressions as every path and view was new to them, their brains buzzing with information and smells, sights and other feelings to register. But now, they were slowly drifting towards sleep, one by one.
"So what do you think we are here for Rye? I mean, everyone else seems pretty much in favour of the whole alien thing right now. Let's hear the outsider point of view for once." Howard enquired with a tangible touch of sarcasm in his voice, smiling at Riley, resting against a standing boulder slightly outside the circle, yet still a part of it.
Riley shrugged, smiling at the fire.
"Come on, don't be boring, what is it, penguins ruling the earth? Dolphins?" Howard said tauntingly.
"In that case we wouldn't be eating shitloads of tuna every day, probably wouldn't be feeding our pets with the stuff either." Riley cast Howard a wry glance.
"Fine, you don't have to answer if you don't want to." Howard knew he could bait Riley into anything by saying he didn't have to give his opinion, and Riley never really cared enough to stop taking the bait.
"Well I could, but it'd just depress you all." The others laughed at Riley's characteristic Marwin-like pessimism. "Fine, fine, don't say I didn't warn you." He smiled slightly at the others but then turned his gaze back into the fire. "The way I see it, we are alone. We may be born to a family, but from the moment we leave that womb, we're never a part of something to secure, so whole again. I mean, you look at all those broken families that end up on the news and you think they're really special because they've got it so bad, but then you begin looking at yourself, and you realise that you're just as broken inside, and there is nowhere you can go, nobody you will ever find or connect with, that will take away that nagging feeling that you are, without exaggeration, doomed. We're mortal, and we're simple creatures of biology and chemistry, we're not some unique form of extra-special creation that some loving God made just to please himself with his own supremacy, we're blood, flesh and bones. We breathe and we see, but we are just a big lump of chemicals with the ability to direct itself for greater benefit to our whole. And when we die, we are broken down or burned, our bodies dissolved and our memories expunged. Because that's the worst of it, we think that we'll be remembered, when in the grand scope of things, we are already forgotten. Hell, some of us aren't even remembered to begin with, here, now." Riley sighed heavily, then continued.
"We'll die, we'll disappear, we'll be forgotten, and it's ultimately for nothing. Our lives, as they are, are the most depressing thing we will ever find, yet what's even worse is death, because it is just nothing, plain nothing, we cease to be, and are as dead as the rock and the sand. We will wither and die, before our very eyes, as we look into the mirror we will see a hollow shell of our once young, beautiful, dreaming self. A ghost and a parody, that's all we have to look forward to. Man, I wish there were aliens or something out there to give all this at least some form of meaning, but there aren't and there isn't, we're living futile lives and torture ourselves for such insane details that never will matter in the end, but we still fear death, because the concept of nothing is so fucking scary that it makes us shake just by contemplating the thought of it. And we're all heading straight for it. We dream of becomming something great, and then we just end up in mediocrity and failure and say, hey, at least I had fun in my youth, when all our youth was spent creating the dream life we never can reach. That, is why there is no meaning in our lives, we're chronologically fucked."
Nobody said anything for a while, but just kept on looking into the fire, unsure of what to say.
"Well, no we know why you're depressed all the time at least." Ellie said carefully and quietly.
The others laughed, Howard in particular. Riley looked up and smiled, but said nothing.
They sat up for a while longer, watching sparks travel upwards towards the stars, quickly fading in the cool summer night.
Evidence of Life
-Leonard Cohen
I see the sorrow and the pain
And in the broadened scope
I find no cause for hope
The tattered bleakness of today
Drowns out what we had to say
The petty struggle of our youth
Fails to comfort and duly sooth
A generation in apathy enshrined
Listless and content never to find
A goal or meaning for coming years
A cure for cancer or stilling fears
The engines will moan and roar
With all their poison still in store
To burn a swathe for the ashen path
Searing the wound with molten wrath
Now all we see is burning bright
As we huddle close before the coming night
We know that we have seen the peak
And after this, it is pointless and bleak
