Los

---

Dagens inlägg innehåller skadliga doser politik, du har blivit varnad.

Hur kommer det sig att vi i den starkaste högkonjunkturen i mannaminne och med en borgerlig regering med mandat för förändring av arbetsmarknaden fortfarande har väl över en miljon arbetslösa i Sverige? Trenden har definitivt gått åt rätt håll sedan regeringsskiftet förra året, över hundratusen nya jobb har tillkommit och till skillnad från planen under socialdemokraterna får även arbetande familjer behålla mer av sina ökande löner under den här mandatperioden, vilket jag har svårt att se fel med i ett av världens mest hårdbeskattade länder. Men varför denna kvarvarande miljon? Hur kommer det sig att de står kvar utanför arbetsmarknaden och inte tar del av denna ekonomiska explosion? Det finns förstås otaliga skäl, men skall man bryta ner dem till ett fåtal punkter finner jag fem huvudorsaker.

1. Kvarvarande förtidspensionärer och långtidsarbetslösa från s-tiden.
2. Regelverk som missgynnar småföretagare och deras möjlighet att anställa.
3. Den offentliga sektorn, vår största arbetsgivare, expanderar inte i takt med marknaden.
4. LAS (a.k.a. LÅS) bibehåller orörligheten på arbetsmarknaden vilket leder till ovilja ge fast anställning.
5. Skattetryck i förhållande till bidragsnivåer och a-kassa.

1. Det är ingen hemlighet att för att bekämpa historiskt stora arbetslöshetstal skapade Persson-regeringen en rad olika åtgärder som skulle agera mellansteg från utanförskap till arbete igen, men framför allt fingerades talen genom katastrofala antal förtidspensioneringar och långtidssjukskrivningar som förpassade dessa olyckligt drabbade individer långt bort ifrån de politiskt laddade procenttalen. Dessa människor fick istället för en kraftfull och livgivande rehabiliteringsprocess med en tillbakagång till (eventuellt deltids) arbete en enkelbiljett till utanförskap och bidragsberoende där knappast någon av dem hade föreställt sig inom fem år. Fråntagna det stöd som de skulle ha behövt inom det första året, helst första halvåret, blev de istället fast i det byråkratiska limbo där arbete inte var möjligt, dels tack vare bristande rehabilitering och dels tack vare en stark politisk ovilja att på något vis föra dessa undangömda "siffror" tillbaka till ett givande arbete, en egen fast inkomst och självrespekt. Dessa individer lever kvar i samma förhållanden idag som de en gång forslades undan till, den förlorade generationen som vi räknat med för att kunna klara av den ålderskulle vi inom ett årtionde kommer att känna den fulla effekten av i vårt samhälle. Det mest tragiska är att ingen vinner på det, människor tappar sin självständighet och sin självkänsla, samhället står för räkningen och ovärderligt mänskligt kapital går förlorat för varje dag som går utan steg tillbaka till arbetsmarknaden.

2. Sverige är ett land av företagare, ett fåtal stora som vi alla känner till och räknar med, Ericsson, Scania, Sandvik och Volvo, men den stora majoriteten kommer i sina arbetsliv inte tillbringa en enda dag på såna arbetsplatser utan kommer att arbeta i småföretag eller driva egna företag, det är det som den svenska ekonomin har levt på sen industrialiseringens första dagar. Trots denna tradition är det till storföretagen som svensk ekonomi av någon anledning ska sätta sin tillit och vända sig till i svåra tider. Visst har de presterat väl och nog har de bidragit till vårat bistånd, men utan våra småföretag finns det ingen svensk ekonomi att tala om, alla underleverantörer och entreprenörer som varje dag driver kugghjulen i ett av världens mest välmående länder. Utan omsvep måste vi grunda regelverket på företagens villkor och inte tillåta denna fortsatta rovdrift på svensk skaparkraft med orimligt omfattande byråkrati och regelverk samt de oförskämt stora arbetsgivaravgifterna som för många omöjliggör att anställa extra arbetskraft där den verkligen behövs.

3. Den offentliga sektorn är som bekant Sveriges största arbetsgivare, till exempel kommer över 70% av forskarutbildade studenter att arbeta inom den offentliga sektorn och mindre än återstående 30% i privat ditto. Den offentliga sektorn anpassar sig långsamt och klumpigt till marknaden, men den är också beroende av tillväxt inom den privata sektorn som genom skattemedel ska ge den ett tillskott vilket ger en försvagad och försenad effekt gentemot de privata aktörerna inom samma område, både i Sverige och utomlands. Så länge kommuner, landsting och statliga företag saknar medel kommer de inte att nyanställa och i många fall går ökade medel till löneökningar och pensioner istället för nyanställningar. Likt i punkt två måste den svenska befolkningen och arbetsmarknaden ställas om till att förlita sig på marknaden istället för ett ineffektivt och tillväxtmördande offentlig sektor.

4. Inte så mycket nytt som måste sägas här, LAS förhindrar den rörlighet på arbetsmarknaden som ger liv åt ekonomin, det räcker att se till Danmark för att bekräfta att flexicurity är den rätta vägen för att stimulera den svenska ekonomin istället för att fortsätta att gräva ner sig i en lönlös (ursäkta ordvitsen) debatt om bidragsnivåer. Kommer fler i arbete kommer bidragsnivåerna vara betydligt mindre väsentliga då fler bidrar till systemet och färre måste använda sig av det, med andra ord kommer vi gott och väl kunna att behålla en dräglig levnadsstandard för arbetslösa utan att låsa in dem i utanförskap, samtidigt som vi får ökade medel att satsa på det väsentliga.

5. Så länge allt ovan förblir som det är kommer en viktigt faktor att spela in, och det är frågan om arbete lönar sig. De flesta säger omedelbart att det är klart att man får mer i kassan vid slutet av dagen om man arbetar än om man går på a-kassa, men frågan är om skillnaden är så stor egentligen, och framför allt om skillnaden är tillräckligt stor för att man skall orka ta sig an ett nytt jobb efter en obestämd tid borta från arbetsmarknaden. Osäkerhet på sina egna förmågor i en ständigt förnyande arbetstillvaro gör många ovilliga att anta erbjudanden där de inte känner sig trygga, men också finns det en stor obalans mellan de förmågor som efterfrågas och de som finns i utbudet av arbetskraft. Vi kan inte skapa en arbetsmarknad efter de förmågor som finns, hur gärna vi än vill, vi måste anpassa våra förmågor efter den arbetsmarknad som finns och det innebär inte bara omträning utan också att vi måste ta ökat ansvar för vilken utbildning som en elev eller student väljer till att börja med. Tills vidare måste i vilket fall som helst bredda utrymmet för arbetstillfällen med låg beskattning för människor med "oönskade" kunskaper i processen av omträning. De får en inkomst och en möjlighet att utbilda sig, företagen får billig arbetskraft och fler kommer i arbete istället för i bidragsberoende.

Sverige står inför många problem de kommande åren, men kan vi inte lösa utanförskapet innan vi möter ålderbergets oundvikliga pensionering kommer de generationer som byggde Sverige finna att äldrevården och pensionen sannerligen inte var det de hade väntat sig efter alla åren med västvärldens högsta skattetryck och dryga fackavgifter. De tror att det är illa idag, men de har inte sett början på tunneln än.

Ja, apropå rubriken, hädanefter gör jag som Cato.

För övrigt anser jag att LAS bör förgöras.