Los

---

Det gick vägen, på sätt och vis, och visst gick det ungefär som jag hade tänkt mig, även om det fanns ett antal avstickare på vägen som blev... intressanta i sig. I en uppsjö av möjligheter där jag definitivt hade kunnat ta en annan väg så höll jag mig i slutändan till den jag från början valt. Just då kändes det rätt, jag kände att jag kommit hem och bara kunde slappna av och invänta fördelarna. Det var säkert.

Men nu vet jag inte vart jag ska börja.

Jag känner mig inte bara låst, jag känner mig lurad och jag känner mig besviken. Kanske inte på henne, men på att jag ändå tog den säkra kompromissen istället för att våga ta chansen och gå efter det jag egenligen ville ha, det jag längtat efter och värdesätter så mycket mer än det jag fick. Krasst, förvisso, och inte så lite arrogant, men jag vet att jag hade chansen vid mina fingerspetsar och att om jag hade tagit den så hade jag varit lycklig, om än så bara för stunden, men jag hade fått det jag eftersträvat så länge och bara vågade drömma om förut. Jag tog den säkra vägen och nu har jag inget som håller mig kvar vid det jag egentligen aldrig ville ha.

Så ska jag stanna med henne nu för att jag hellre skulle finnas i den här situationen än att förbli ensam? Ska jag spela och låtsas för att behålla en känsla av närhet och samvaro? Jag borde tycka om henne, jag borde vara såld och tänka på hur jag ska göra för att ta vara på faktumet att hon utan tvekan vill ha mig och få detta att vara. En bra början vore kanske att faktiskt vilja ha det här, men just nu är det verkligen ingenting som håller mig kvar. Det som bevarar och stärker ett förhållande, den där upplevelsen av att vara lyckligt lottad i hennes närvaro och den ryggmärgskänsla som man inte kan eller behöver förklara, det är det jag behöver, ingen kompromiss för att lappa ett repat självförtroende. Som bevisats denna helg har jag inga skäl till att ha dåligt självförtroende i den avdelningen. Jag har råd att vänta.

Arrogant, javisst, men så är oftast sanningen i munnen på djävulens advokat.

Sen om jag har lust att vänta återstår att se, men just nu har jag ingen lust att vara den som nöjer sig med mindre. Särskilt inte när jag vet att det finns mer därute, även om jag inte får det eftersom jag inte tar mig tiden att jaga det. Jag minns fortfarande den sommaren då jag träffade henne och insåg att även om man kan nöja sig med mindre och finna tillfällig och flyktig lycka är det bara glitter och kattguld jämte känslan av att just ha sträckt sig efter ljuset, och med fingret snuddat gud.

Jag minns.

---

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.

Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.

---

Det kommer bli en lång vinter, sannerligen, men jag står beredd.