These Visions of Gehenna
"You'll never find a better sparring partner than adversity."
-Golda Meir
Det var läskigt att finna sig speglad i en berättelse om en tredje person som av allt att döma jag borde ogilla, eller rättare sagt det viset som han uppträder på borde vara mig mer främmande än vad jag genast kände att det var. Samtidigt går det inte att säga att hon överreagerar och att hon helt enkelt ser sådana saker på ett mycket, mycket särskilt sätt och helt enkelt får acceptera att andra faktiskt har känslor, även för dem som de kanske inte borde känna någonting för. Särskilt för dem. Nog för att hon har känslor, mycket och ofta, men de är kortlivade, flyktiga saker utan eftertanke eller kvarlevande resonans i hennes tillvaro.
Det kändes i varje fall inte som om jag var den udda i sammanhanget, för en gångs skull. Å andra sidan är det väl inte någon beundransvärd sida av det mänskliga psyket så det är knappast något att känna stolthet över. Samtidigt är det väl trevligt att inte vara den enda som besitter en negativ egenskap snarare, trevligare än att vara den enda som besitter en trevlig egenskap, om ni nu förstår vad jag menar. Nu känner jag i varje fall att jag är på väg nånstans, att jag har en biljett till stationen, början på en nystart. Men nog ser jag fortfarande brända broar i backspegeln och visst gör det ont att se henne. Snart nog ska det nog blekna, än har jag tid att läka.
Lights flicker from the opposite loft
In this room the heat pipes just cough
The country music station plays soft
But there's nothing, really nothing to turn off
Just Louise and her lover so entwined
And these visions of Johanna that conquer my mind
How can I explain?
Oh, it's so hard to get on
And these visions of Johanna, they kept me up past the dawn
Det är en lösning som verkligen inte får mig att hoppa av lycka, men det är en som jag kommer få nöja mig med. Detta är inte lycka, det är inte exalterat och det är definitivt inte det jag drömt om. Men det är det jag får nöja mig med, och ska jag komma ur den här dödsskuggans dal någon gång så är det väl där jag får börja.
Om det nu inte fanns så himla många tillfällen och personer som påminde mig om just vad det är jag egentligen söker efter. För jag vet vad det är när jag ser det, jag känner det, jag glöder inombords, allt stämmer och jag kan inte sluta le.
Men det här är det jag nöjer mig med.
Måtte det bara lyckas nu också.
