Los

---

Så tickar de sista minuterna iväg av ännu en dag utan särskilt mål eller meningsfull sysselsättning. Nog för att man blir trött av att jobba, men just nu är jag trött på att inte göra det, jag behöver göra något som jag kan ha som en hållpunkt för tankarna. Jag mår bättre av att tänka på vad som hände på jobbet igår kväll än av att inte kunna specificera vad som hände förra kvällen för att den var precis som alla de oräkneliga, tomma kvällarna innan den. Det är som med äldre och deras behov av besök, fritidssysselsättningar och intellektuell stimulans, man måste ha det för att hålla igång tankarna. I mitt fall tror jag främst att det är det sociala jag behöver hålla till liv eftersom det verkligen inte kommer sig naturligt för mig utan är något som domnar bort och glöms bort. Efter ett par kvällar i rad på jobbet är jag alltid skarpare och, om jag nu får säga det själv, charmigare än efter att ha spenderat ytterligare en rad kvällar framför datorn och tvn i lägenheten. Visst för att det är en tom, meningslös jakt på bekräftelse och flyende ögonblick av fladdrande hopp, men vad är ett grymmare öde än att aldrig känna alls?

Finspråket åsido, imorrn gäller det. Lyckligtvis har jag tillfället att öva mig innan, i vänners sällskap dessutom, men sen gäller det, och det här kommer att vara den första och enda chansen jag får. Jag borde vara nervös, men av något underligt skäl har nervositeten ännu inte inträtt, ett bra tecken i det förflutna, men än är det ett tag kvar innan jag verkligen står öga mot öga med det jag måste göra. För en gångs skull tror jag på min förmåga att klara av detta.

Jag måste.