Los

---

Det verkar ibland när man ser tillbaka på mänsklighetens historia som att vi bara återupplever samma konflikter gång på gång, generation efter generation, aldrig modstulna eller eftertänksamma kring denna sällsamma sanning. För vad är väl nya, okända vägar när man har en trygg, välkänd vägg att stånga sig blodig emot? Vad annars kan det bero på att man envetet föreslår samma, utnötta lösningar till alla världens problem som man gjorde för nästan ett halvt sekel sedan? Kan inte judar och palestinaaraber bara sätta sig ner och prata med varandra? Kan vi inte bara sluta konsumera så mycket skräp så miljön slipper lida? Kan vi inte bara sluta använda olja så att vi slipper förorena och vara beroende av gulfstatsdiktaturer i ett? Kan vi?

Jodå, vi kan. Det kommer inte funka den här gången, men visst kan man försöka en gång till. Men borde vi? Eller borde vi söka nya lösningar eller konfrontera verkligheten med de lösningar som fått ligga i malpåse sedan problemen först uppstod? För vi är uppfinningsrika vi människor, låt inget annat vara sagt, och lösningar har vi haft sen första början, men när problemet fått gro och göra sig hemastadd verkar det bli som en del av vår vardag.

Tänk, om vi på morgonnyheterna en vacker dag helt plötsligt skulle se Hamas-kämpar och ortodoxa judiska bosättare krama om varandra och dansa på öppen gata med nyheter om fred och försoning strömmande ur radio och TV-apparater, schaktmaskiner som river muren och lastbilar med kassam-raketer till skroten. Vem skulle inte känna sig desorienterad, nästan lurad? Var det så lätt hela tiden? Varför löste vi det inte tidigare? Vem bär ansvaret? Den plötsliga och omedelbara lösningen på en av vår världs mest långvariga och fortfarande mest intensiva konflikter skulle bli en källa till enorm bestörtning på nyhetsredaktioner världen över när de plötsligt måste räkna om hela sin planering när de inte kan räkna med att konflikten ska ge dem utfyllnadsnyheter att rädda utrikesdelen med. Fredsaktivister skulle... ja, de skulle först och främst hävda att freden var skör och bräcklig och att de behövde mer anslag från staten, men de skulle också känna sig lurade, varför var de inte ibjudna till fredsceremonin? Vem vågade gå bakom ryggen på deras enorma lobbynätverk och medföljande  informationskanaler?

Jag vet i varje fall att min världssyn skulle rubbas. Det skulle ju betyda att människor inte är ett jättekollektiv jubelidioter. Otänkbart.

Men i vilket fall som helst, som det heter i det gamla ordspråket, "Better the devil you know than the devil you don't." Vi trivs kanske inte med våra problem, men vi samexisterar med dom. Se bara på Burma, alla tycker att det är för jävligt att juntan får förtrycka sin befolkning och köra landet ner i botten och börja gräva för att nå djupare ner i misären. Men vad görs? Intervention bedöms som orealistiskt, Kina skulle aldrig tillåta det, men vem skulle ändå kunna ställa upp med de styrkor som krävs för att åstadkomma en sådan förändring? USA, möjligtvis, men de har haft mer än nog av konflikter i Indokina för än ett bra tag, för att inte nämna att de redan agerat världens järnhandsbeklädda samvete tillräckligt ofta för att vara bra trötta på att fortsätta bära denna ofantligt otacksamma börda ensamt även i framtiden.

Så kämpar vi vidare, obetänksamt och med en i det närmaste generande brist på genuin vilja. Med undantag för de unga idealister som ännu ej besitter vare sig en hälsosam dos realism eller insikten att cynisism och förakt för etablissemanget ingalunda kan likställas med mognad.

Så håller de oss i ett järngrepp ännu, oljeshejkerna och de som producerar skräpet vi numera är för stressade för att ens slita innan vi slänger.

Och så brinner ännu världen, och den bistra sanningen är att den förblir i lågor till den dagen den inget kan förtära mer.

We didn't start the fire, no, we didn't light it, but we're trying to fight it.

---

---

I den personliga världen sker inte så mycket nytt, inte så mycket av egen påverkan som av bristen på möjligheter att köra hela tåget käpprätt åt skogen. Och jag fruktar inte så mycket min oförmåga att finna nya lösningar på gamla problem som att finna nya problem som jag varken kan eller vill lösa. Varför är det så? Jag har den jag vill ha, det jag behöver, allt som gör att jag somnar lugnt även när jag är ensam, med löftet om att se henne snart igen i sinnet. Men ändå finns spökena där, och de viskar som starkast när jag återbesöker de platser där jag trodde jag hade begravt dem.

Något inom mig hoppas att jag ändå får stå inför valet och frestelsen, se den i vitögat och ta det rätta beslutet.

Gud vet att jag kunde behöva upprättelsen.