A Thousand Miles Behind

An' the silent night will shatter
From the sounds inside my mind,
For I'm one too many mornings
And a thousand miles behind.
-Bob Dylan, "One Too Many Mornings"



Vad fan sysslar jag med? Jag som var bland de bästa, de främsta och de mest lovande när jag knappt ansträngde mig, dessutom i tävlan med bland de klipskaste människorna i hela min årskull. Nu kämpar jag mot de överblivna och de uppgivna i det enklaste man kan tänka sig, och jag står mig helt och hållet slätt. Inte nog med det, det är inte några oberoende eller objektiva granskningar som kommer att bestämma min framtid, det är det svenska systemets underbara subjektiva "hoppas-läraren-fick-sitt-kaffe-imorse"-system som jag nu blint faller in i famnen på. Framför allt har jag inga som helst riktlinjer, det är som att skjuta lerduvor i en sandstorm.

Det ser ut som om detta kommer få ett antal konsekvenser:

  • Jag kommer att få skära ner betydligt på jobbandet, framför allt kvällstiderna.
  • Jag måste börja repetera och jobba hemma.
  • Jag behöver engagera mig på lektionerna.
  • Jag får överväga att sluta avskärma mig från resten av klassen (strength in numbers).

Och jag har känslan av att det kommer gå precis lika bra som när jag försökte förra gången, så det kanske inte är så konstigt att jag verkligen kände mig helt urblåst när jag fick höra detta. Dessutom kan det vara så att jag redan har blivit rejält ********** av förra skolan, så jag vet inte ens om det är något lönt med att anstränga sig heller. Inte nog med det, jag vet inte vart jag vill ta vägen sen, så hur ska jag veta hur högt jag måste sätta måltavlan?

Lerduveskytte i sandstorm var det ja.

Verkar som om semestern verkligen är över.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0