Hallelujah
"Life is wasted on the living."
-Douglas Adams
Ibland bävar jag inför det mirakel som är mänsklighetens envisa strävan och drivkraft, framåt, uppåt och vidare, oavsett väglaget eller tillfälliga avbrott. Om hundra år är vi alla borta. Inte en enda levande själ bland oss skall fortfarande brinna, inte en enda av oss andas mer av den luft som först välkomnade oss till världen och ej heller skall vi se det som vi offrade våra liv för förverkligas. Vi försvinner, en efter en, oavsett våra levnadsårs samlade värde i gårdagens ögon eller morgondagens, alla skall vi försvinna. Så, varför strävar vi? Varför kämpar vi emot detta oöverstigliga faktum och plågar oss igenom det som bäst kan beskrivas som en hinderbana utan slut eller riktning? Meningen med livet? Inte riktigt, jag söker inte efter en mening med livet som så, jag funderar över vad det är som motiverar oss att kämpa vidare.
Köttets lånade och dyrköpta njutningar? Den murkna och vindlande stigen mot den nedskrivna, gulnande odödligheten? Eller kanske den ångestbelönade och betungande manteln av maktens tillfälliga vinster?
Jag tror inte att svaret ligger i det som vi gör i livet, även om det kanske är där vi hellre skådar för att kunna se och bättre förstå svaren. Jag tror svaret ligger i själva alternativet, döden, det stora okända. Bara att skriva om det brukar uppfattas som antingen osmakligt eller emotionellt omoget, eller helt enkelt både och. Det mogna är att acceptera sin dödlighet, att sakta men säkert arbeta sig genom livet med så få tankar som möjligt ägnade åt dess ände, att leva livet i varje andetag och inte oroa sig över det som komma skall, vare sig för oss själva eller för våra älskade.
We fear that which we do not know.
Xenophobia, rädslan för det okända.
Förr fann vi oss ingrodda med en tro på livet efter detta, en tro att livet inte tog slut eller ens avstannade, det fortgick någon annanstans under en annan himmel, i en annan värld. Jag vet inte hur det är med det, men på något sätt vore det närmare till hands att livets gnista dog ut i en obekymrad värld, aldrig för att tändas igen, än att den av en god och allsmäktig hand huldas och bragtes till en annan plats där den aldrig mer behövde kämpa mot vind eller regn, ej heller förtära för sitt uppehälle. För vad annat i världen är så underbart och omhuldat som detta drömparadis? Nej, inget i denna värld leder mig att tro att det skulle finnas något som väntar på oss efter detta.
Så därför kämpar vi mot den stora tomheten, det vi inte förstår. Allt det vi utstår, allt det vi bygger upp, är blott i slutändan skuggor och stoft.
It's a cold and it's a broken Hallelujah.
