Los

"Man has killed man from the beginning of time, and each new frontier has brought new ways and new places to die. Why should the future be different?"
-Colonel Corazon Santiago, "Planet: A Survivalist's Guide"

För 487 år sedan seglade de första européerna runt Sydamerikas södra kust och skådade Stilla Havet, bland dem Ferdinand Magellan som ledde den första expeditionen runt jordgloben och (i europeisk räkning) upptäckte Filipinerna. Det var ännu innan "The Age of Sail", segelfartygens ålder, hade börjat på allvar, men nog hade flera modiga själar tjuvstartat i sin längtan att finna nya, oupptäckta horisonter och vinna både ära, rikedomar och berömmelse i fjärran, exotiska länder. Det var upptäckternas ålder som var i full gång, mytomspunna länder blev verklighet allteftersom handelsresande gjorde längre och längre resor över farofyllda hav, men det fanns alltid nya horisonter och stoff för nya legender bortom solnedgången.

Det är lätt att drömma sig tillbaka till ett sådant tidevarv då ingenting tycktes omöjligt med guds försyn och vinden i seglen, då odödligheten och döden sällan var långt åtskilda på ännu namnlösa stränder. Särskilt lätt är det då man finner sig kvävd av våran tids oräkneliga katastrofer och krig, fattigdom och misär, utan en horisont att finna sin räddning bortom. Ännu har vi inte rest bortom stjärnorna, oändligheten står att finnas i ett vitt gapande universum där vi inte kan dra några gränser utom med fantasin. Men när når vi dit? När kommer vi lyfta våra ögon och segla runt Vintergatans södra kust för att fästa våran blick på vad vi än kan finna där i den skenbara tomheten?

Jag finner mig skeptiskt inställd till om vi någonsin kommer att göra det, inte minst för att vi illa nog har råd att hålla vår värld på fötter med nuvarande resurser, än mindre lyfta modiga män och kvinnor på våra axlar för att låta dem nudda stjärnorna och med ofjättrade steg få finna en ny strand bortom horisonten. Vi är för många och vi är för giriga, men mest av allt är vi för ineffektiva. Vi lever för kort tid för att i sanning uppskatta just vilka möjligheter vi försitter när vi nu istället för att blicka utåt finner oss fastkedjade i en inre konflikt med ett oändligt antal fasetter.

Det reflekterar illa på min mänsklighet men stundtals undrar jag vad vi skulle kunna åstadkomma om vi istället för 6,6 miljarder människor på denna planet vore blott, säg, 1 miljard, om ens det. Framför allt undrar jag vad vi skulle kunna åstadkomma om vi nu i denna fantasi åsidosatte alla gamla dispyter och tillsatte en teknokratisk världsregering med tre enkla mål:

1. Bibehåll den nuvarande befolkningsmängden i världen (dvs ~1 miljard) och fastställ en hållbar och hög livskvalitet för samtliga.
2. Effektivisera vår användning av råvaror och arbeta för säker och kraftfull kärn- och (i längden) fusionskraft för att tillgodose alla våra energibehov.
3. Koordinera världens resurser och forskning för att förutom 1. och 2. åstadkomma rimliga (tidsmässigt och kostnadsmässigt) metoder för att resa mellan stjärnorna och i sinom tid hembringa värdefulla resurser från rymden på ett kostnadseffektivt sätt.

Det finns många drömmar, många irrande tankar om hur vi skall lösa vår generations problem och hur vi ska åstadkomma förbättring för alla med minsta möjliga gemensamma ansträngning. Men likt amerikaner klagar över att kineserna stjäl deras jobb och samtidigt köper in deras produkter kilotonvis till WallMart så sitter världens regeringar på sina händer medan väljarna rasar av en mycket enkel anledning, vi vill ha kakan och äta den ändå, väljarna vill ha förändring men inte en regering som kommer att genomföra den. Det kalla faktumet är att i rådande tillstånd kommer vi aldrig att kunna nå drömmen om en värld där alla har den levnadsstandard vi i väst åtnjuter idag och där alla är sina egna mästare utan att bero på en eller annan stormakt för sin ekonomi. Vi är för många, råvarorna är för få och målet är för diffust. Varför behöver vi till exempel dessa absurda mängder konsumtionsprodukter egentligen? Jo, för att någon annan stackars sate måste tjäna sitt levebröd. Problemet ligger alltså i att vi är för många för att alla ska ha någon vettig arbetsuppgift, och så är vi tillbaka till punkten om en miljard.

Det är en kontroversiell ståndpunkt, det är jag medveten om, och frågorna om hur detta skulle åstadkommas är alldeles för farliga för att jag skulle vilja ge mig i kast med dem (i alla fall inte ikväll), men en sak är säker, en ände av världen står och stampar på stället, en annan försöker hinna i fatt och båda måste släpa den tredje som vägrar att resa sig och hjälpa dem dra lasset.

En avslutande tanke, lånad från kanske tidernas mest intellektuellt stimulerande spel (om man tar sig tiden):