Positively 4th Street
Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
And you'd know what a drag it is
To see you.
-Bob Dylan, "Positively 4th Street"
You could stand inside my shoes
And you'd know what a drag it is
To see you.
-Bob Dylan, "Positively 4th Street"
Det var ett svårt beslut jag var tvungen att ta idag, och ett som jag antagligen kommer att gräma mig över framöver, särskilt när det blir torrt med pengar eller när jag känner att jag inte har råd med det eller det eftersom jag inte drar in så mycket på det stället jag jobbar mest på nu. Samtidigt hade det varit oansvarigt att tacka ja till en så pass tidskrävande position när jag faktiskt har förpliktiganden gentemot skolan som jag helt enkelt inte kan ignorera. Men visst känns det inte bra att se alla de pengarna rinna nerströms, särskilt när jag först i efterhand fick veta hur mycket det rörde sig om (jämfört med det andra jobbet). Kan man inte låta snorungarna gå i skolan på kvällen istället? Då ställer de inte till med så mycket ofog, menar jag.
Surt sa räven, men jag klarar mig.
Dålig kväll på jobbet kan man tycka, även fast de andra jobbarna var bästa möjliga, särskilt cider-incidenten och när den där fulla idioten svepte min öl. Nåja, det är väl sånt man får tåla när man jobbar på ett sånt ställe, och J. hade rätt i att jag inte borde sett ut som ett åskmoln, men timingen var definitivt sämsta möjliga för att jag skulle ta det med ett leende och ett skratt, som jag annars brukar göra, eller åtminstone försöka. Jag vet att det gör mig till en dålig människa (som om det behövdes fler orsaker), men på något plan gjorde det mig bättre till mods att inte behöva låtsas eller hymla med att det var utomordentligt klantigt och definitivt ställde till det för oss när vi verkligen inte behövde några fler bekymmer. Det kunde ju ha varit bra mycket värre, jag kunde ha öppnat käften, men jag vet att jag brukar få fram budskapet tillräckligt tydligt utan att behöva bli verbal.
Nog om det.
Streetlights throw beams of bleakness,
Out into the encroaching dew-strewn park,
Illuminating one human's weakness
And hiding another's fear of the dark,
As the stars lazily turn their stride.
The crowds of angst-ridden youths
Move among one another restlessly,
One bringing down the phonebooths
And another spectating listlessly
Across that unmitigated divide.
The search for meaning and relief
Goes on through the darkest hour.
All clutching to a desperate belief
And resolving to relentlessly scour
The endless night, and faithfully abide
Locked to their vain and hopeless quest
They scatter in the deserted street,
Leaving room to the unbeckoned guest,
The one none would dare to meet,
And from which they all would hide.
So dawn approaches in due course,
Shining unto the abandoned clearing,
Burning away the dew without remorse,
With rays both cleansing and searing.
Gone is the nightly guise and their shapeless guide,
With his cloak goes their courage and valour,
And vanished has all their youthful fervor.
Lone stands the morning watchman,
And greets a new untarnished day.
With filled lungs and clear eyes he ran
To see the very first and best golden ray,
Break the horizon and the cloudscape ride
Unto a heaven that heaves to inspire life anew
Among the watchful and ever vigilant few.
Out into the encroaching dew-strewn park,
Illuminating one human's weakness
And hiding another's fear of the dark,
As the stars lazily turn their stride.
The crowds of angst-ridden youths
Move among one another restlessly,
One bringing down the phonebooths
And another spectating listlessly
Across that unmitigated divide.
The search for meaning and relief
Goes on through the darkest hour.
All clutching to a desperate belief
And resolving to relentlessly scour
The endless night, and faithfully abide
Locked to their vain and hopeless quest
They scatter in the deserted street,
Leaving room to the unbeckoned guest,
The one none would dare to meet,
And from which they all would hide.
So dawn approaches in due course,
Shining unto the abandoned clearing,
Burning away the dew without remorse,
With rays both cleansing and searing.
Gone is the nightly guise and their shapeless guide,
With his cloak goes their courage and valour,
And vanished has all their youthful fervor.
Lone stands the morning watchman,
And greets a new untarnished day.
With filled lungs and clear eyes he ran
To see the very first and best golden ray,
Break the horizon and the cloudscape ride
Unto a heaven that heaves to inspire life anew
Among the watchful and ever vigilant few.
Nu måste man sova, även om det är ensamt och kallt.
Vae victis.
Kommentarer
Postat av: AngelOfMusic
Hej, jag pratar gärna med någon. Du kan väl adda mig på msn? [email protected]
Trackback
