Los

---

Vad drömmer jag egentligen om att åstadkomma med liv? Vart vill jag hamna, vad vill jag lämna efter mig? Hur vill jag bli ihågkommen? Vad vill jag uppleva, vad vill jag se, vad vill jag bli? När jag ställer mig dessa frågor känner jag mig som om jag sakta står högre och högre i mörkt, isande vatten och inte kan ta mig till land. Jag kastar undan dem och tänker på annat, jag hittar på annat att sysselsätta mina tankar med, medvetet eller omedvetet, viktigt eller trivialt, alla medel används för att undvika dessa frågor. Det är kanske inte så konstigt, jag avskyr att bli förföljd av frågor jag inte kan svara på, livsfrågor (även om jag ogillar det ordet) förmörkar på något vis solen och skymmer framtiden även fast det borde vara precis tvärtom.

Men mest fruktar jag nog att inte kunna svara på dessa frågor snart. För det var väl det som jag skulle tillbringa detta år med? Med att ta reda på vilken riktning jag skulle följa, vilket mitt spår skulle bli. Än kan jag inte säga att jag är i närheten av att fatta ett slutgiltigt beslut. Alltför mycket spelar in, men på den ljusa sidan känner jag att jag allteftersom får fler och fler argument för endera sidan. Dessvärre har jag ännu inte kännt någon definitiv övervikt för vardera vägen, och jag har svårt att se mig följa någon av dem. Faktum är att jag på senaste tiden har svårt att se mig gå vidare i någon riktning överhuvudtaget.

Jag känner mig fast.

Jag är bekväm i nuet, jag trivs i det stora hela, men jag kan inte förbli här, detta var alltid en tillfällig undanflykt från att ta ett beslut och ett resultat av en annan undanflykt som nu har fått sina slutgiltiga efterverkningar och ålagt mig detta "viloår". Men det är inget viloår, det är ett år med allt fler måsten och åtaganden som verkar mer och mer omöjliga att fullfölja på samma gång. Jag vill inte göra någon besviken, jag vill inte vara sämre än mitt ord och jag vill verkligen inte isolera mig från allt, men just nu ser jag så oerhört få skäl att ta mig ut dit och verkligen försöka. Lösningen är densamma som förut, men precis lika ouppnåelig.

Jag måste komma bort.

I mitt huvud cirkulerar diverse drömmande bilder och filmsnuttar från diverse platser, när och fjärran, Japan, Mongoliet, USA, Tjeckien, Frankrike, Ryssland, Kanada osv. Platser jag drömmer om, somliga jag har varit till, somliga jag bara sett i mina drömmar och på långväga avstånd bakom mina skärmar. Sverige är mitt hem, men man måste alltid minnas att ingen väljer sitt hemland, och att det i slutändan är upp till varje individ att finna sin egen plats i världen, hur klichéartat det än låter. Och hur skall jag finna min om jag ännu inte fått sträcka på benen?

---

---

Frågan är bara, hur skall det gå till när jag i min isolering och generella antipati stängt av de flesta av mina flyktvägar för att istället befästa min omedelbara tillvaro. Även om jag finner någonstans att ta min tillflykt så uppstår en sån enorm rad frågor angående det, praktiska som teoretiska, att jag bågnar inför det. Vad skulle jag plugga? Skulle jag ha tid att jobba med? Skulle jag klara språket? Hur skulle jag få kontakt med folk? Vart skulle jag bo? Skulle jag ha råd?

För många frågor. 

Samtidigt klarar jag inte av att stanna här mycket längre till om jag inte finner en väg ut, någon sorts plan eller ett utlopp som får mig att klara dagarna litet bättre. För just nu är jag fast, jag är rastlös och mitt huvud fylls av för många frågor. Jag kommer att tänka på Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas":

---

Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den så kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig.

Mig gick livet förbi.

---

Den första fjärdedelen av mitt liv (om jag har tur) är över. Vart står jag idag och vad skådar jag på horisonten bortom molntyngda höjder och regntörstande fält i skymningen?

En vinter som är i antågande, en lång och hård vinter.

---

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.

Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.

 

---

Efter en mycket lång och omtumlande kväll/natt igår så var det kanske inte så konstigt att jag inte släpade mig ur sängen förens efter ett, nyvaken och fortfarande lite sömnig. Åt frukost som vanligt och satte mig sen vid datorn för att se vad som hänt i världen. Protesterna i Burma fortsätter, rättegången mot stureplansprofilerna rullar på och ett bombdåd i Kabul har tagit livet på runt 30 Afghanska soldater.

SNAFU, sir.*

När jag bläddrat klart bland nyhetssidorna kände jag för att skriva en stund, men när jag skulle logga in här på bloggen så fick jag plötsligt en impuls att kolla in andras bloggar. Vanligtvis brukar jag sällan vara intresserad av att läsa sådant av en rad olika skäl, men jag ville ändå ge det en till chans antar jag. För att göra det enkelt för mig tog jag mig en titt på de mest aktiva bloggarna här på webblogg.se för att se vad de skrev om och kanske för att få se vad vanliga svenskar vill skriva om när de får fri tillgång till läsare och fritt får välja ämne.

Ett par observationer så här på morgonkvisten:

58 av 60 bloggare var av kvinnligt kön.
3 av dessa 58 var nystartade och mer eller mindre spam.
Av återstående 55 kvinnliga bloggar handlade över 70% om mode och kändisar.

Okej, jag vill göra en sak klar från första början, jag säger inte att detta är representativt för alla Sveriges unga kvinnor, jag säger inte att jag har någon som helst rätt att säga att det som dessa kvinnor skriver om på något vis är mindre värt än de som skriver om andra ämnen och fritidsintressen, men jag vill ändå säga följande:

Vem behöver fiender med vänner som dessa?

Sverige har mycket länge (längre än de flesta tror) utmärkt sig för att vara ett land där kvinnorna har en starkare ställning än i många andra länder i världen, ett land där kvinnorna har en röst och en inverkan på sitt samhälle. Jag säger knappast att det har varit jämställt, men i ett land av hårda vintrar, steniga jordar och täta skogar är det inga veka kvinnor som har säkrat vår överlevnad genom århundradena. För varje mun att mätta måst ett par starka armar och ett viljestarkt huvud följa med för att överleva. Och när industrialismen kom till vårt land var kvinnorna än mer behövda för att skrapa ihop ett levebröd i industriernas förstäder och slum, inte allra minst som sömmerskor och andra slitsamma arbeten för låga löner och långa timmar.

Sveriges kvinnor har en lång historia, från de dagarna då de skötte gården och trälarna medan männen var ute på plundringståg i Gårdarike till när de arbetade två skift om dagen sju dagar i veckan för att ha råd med passagen till den nya världen. En stolt historia skulle jag utan tvekan säga, ett arv att bevara och beakta när kvinnorörelsen kräver den jämställdhet de förtjänar. Men i ett tidevarv där orättvisor helt utan rim och reson lever kvar, där klyftor bryter familjens köpstyrka itu och där regeringar av båda färger tycks oförmögna att få slut på de anakronistiska och okarakteristiska skillnaderna, vad gör Sveriges framtid, dess unga kvinnor? Sju av tio skriver om skor, klänningar, Paris Hilton och Victoria Beckham. Fi fick 0,68% av rösterna i valet, en halv promille mer än Piratpartiet.

Ibland vet jag inte om jag vill skratta eller gråta, men på något vis har jag svårt att finna något humoristiskt i detta. Världens medier och världens folk riktar sina blickar mot frustrerade och förtryckta folkmassor som marscherar in i gevärsmynningarna i sin kamp för frihet och demokrati, och hur de skoningslöst slås ned av diktatorns trupper, gång på gång. Ändå reser de sig, ändå går allt fler ut på gatorna och kämpar vidare. I Sverige skrivs det om nya bantningsmetoder och de senaste kändisblundrarna.

Om det fanns ett tillfälle att störta en regim och lämna över den i händerna på folket så vore det nu. Men världen står handfallen och förlägen inför sin oförmåga att agera. Man brukar säga att om man tog alla de miljarder som vi lägger på militären världen över och använde dem för att bekämpa fattigdom och svält så skulle vi kunna eliminera världssvälten och upprätta skolor och sjukvård för världens alla fattiga utan problem. Varför skulle vi inte kunna få någon humanitär användning för alla dessa militära miljarder och använda dem för att befria Burma?

Let freedom ring.

---

* SNAFU står för "Situation Normal, All Fucked Up"

---

Jag får ingen ordning på mina tankar. Jag satt just i tjugo minuter och försökte formulera dem och på något vis fånga upp det som har hänt på sistone och vad jag känner kring det på något vettigt vis. Jag kan inte, jag vet inte varför men allt jag skriver och tänker trasslar ihop sig och blir oläsligt och obegripligt, till och med för mig. Jag vill ta ett djupt, renande andetag kall luft och känna mig lugn och klar i huvudet, men ingenting händer. Jag borde vara lugnare nu än vad jag var igår kväll, då jag kände mig som en klippa mot det rasande havet, om det nu skulle vara möjligt, men just nu känner jag mig bara planlös, rastlös och mållös.

Mitt liv har blivit till en hydra, där varje avklarad uppgift föder mångfalt fler och gradvis slingrar sig runt mina leder i ett kvävande grepp. Vissa huvuden dör ut efter ett tag, i sin tur svultna till döds genom min glömska, men de blir fler ändå och jag står stum inför det jag har att göra, vad jag måste ta itu med utan att sitta här och pladdra utan mål eller mening.

Jag kände mig stark igår kväll, och kvällen innan det kände jag mig hel i den tröst jag fann och gav, men samtidigt sitter jag här, oroad och "scatterbrained" som det heter på engelska. Jag kan verkligen inte formulera mig, och det gör mig vansinnig, jag vill kunna skriva och berätta om det jag upplevt och utöva min självterapi såsom det är meningen att jag skall göra genom den här bloggen. Men icke, det finns så många hinder och snaror även här. Saker jag inte kan säga, ämnen jag inte kan ta upp och ord som jag inte kan greppa tag om där de flyter omkring i utkanten på mitt sinne. Dessutom stavar jag som en kratta, ett säkert tecken på att någonting är fel, jag är helt och hållet utelämnad till någon sorts övre makt för att jag skall kunna samla mig och få det där renande andetaget luft som skall kyla ner och stilla min skenande hjärna. För jag klarar snart inte av mer av det här svamlandet och bristen på sans och reson.

---

Om jag ska byta ämne några sekunder så vet jag fortfarande inte vad jag ska ta mig till angående As., An. och Fr. ännu. Det känns udda att se på saken på det viset, och jag vet vad det har lett till förut, men jag måste samtidigt försöka göra något sorts grundval som jag sedan kan referera mina tankar till när jag måste fatta ett omdelbart beslut. Å andra sidan, beslutet jag fattade i förrgår kväll var helt och hållet på magkänsla, och jag ångrar inte för en sekund att jag tog det beslutet. Samtidigt så var jag så tafatt och rent ut sagt omogen igår kväll att det nog ligger till grund för en del av min obekväma känsla idag. Och jag undrar fortfarande om det inte hade varit bättre att bara säga farväl vid dörren istället för att ta den där omvägen och bränna några broar på vägen.

Vad Fr. angår så förstår jag inte för en sekund vad som händer där, eller vad som kommer att hända i framtiden. Vad jag däremot vet är att jag nu i alla fall inte behöver ta med Fr. i beräkningarna för att jag känner mig berövad på övriga alternativ, vilket lämnar mycket litet övrigt som talar till Fr.s fördel, om jag ska vara ärlig.

Det som sker får ske, jag vill bara att något ska ske snart, så att jag kan föra mina oroliga tankar vidare någon gång och avsluta det här kapitlet. För stunden, i alla fall.

---

Jag har fortfarande så mycket mer att skriva om, det har hänt en hel del på de här två dagarna och jag känner att jag inte helt och hållet är klar över alltings innebörd ännu, men en sak vet jag. Jag kan. Jag är stark. Och framför allt så har jag en förmåga att samla mig när det gäller som rubbar berg och flyttar hav.

Nu jävlar är det showtime.

---

Jag avskyr den känslan när man kommer hem och inser att det man tänkte på under kvällen, på vägen eller i trappan upp precis gled undan i den stund man sätter sig vid datorn eller skrivbordet. Jag ska inte ens börja att beskriva den dagen jag har haft, även om jag redan delvis gjorde det i det tidigare inlägget idag. Jag kan sammanfatta det som att det gick bra, men samtidigt så var det mycket som gick fel, och till råga på allt lyckades jag skära mig, så svider det och jag har lite svårt att skriva ohindrat. Inte för att det stoppar mig, såklart.

Men nu vet jag vad det var som jag tänkte på, då när jag var på väg hem. Nu när jag minns det så är jag inte längre säker på om jag helt enkelt glömde bort i min trötthet eller om det var en medveten undanträngning av det jag inte vill hantera. Jag gör det så ofta att jag knappt längre blir förvånad eller irriterad på min oförmåga att ta tjuren vid hornen.

Det var på vägen hem, regnet hängde som ett böljande skimmer i luften, nästan varm på min kind som blossade till svars, allt lugnt och tyst i en stad i vila, långa, ensliga vägar åt båda hållen, öde stigar och släckta fönster. Det var skönhet, enkel och kanske på något vis alldaglig, men i den stunden såg jag skönhet och en rofylldhet i detta stadslandskap som fick mig att glömma allt annat för en stund. Stanna upp i tankarna och bara låta sinnet mjukt sippra in i omgivningen. Varje mjukt fallande löv, varje droppe som skingrades för min andedräkt, den pulserande gyllene kupan runt gatulyktorna, allt blev som en förlängning av det utdragna andetag som insöp väsendet av natten och det som visades för mig och de stumt beskådande, sömniga träden. Det var skönhet, utan tvekan.

---

---

Det som gjorde mig tungsint var inte denna uppvisning i det enklas förmåga att förvåna och förstumma, och inte heller min trötthet eller min leda på människorna som fyllt min dag. Nej, det som fick mig att sucka tungt och låta munnen fuktas av regnets dimma var att jag kände mig mätt, men ändå inte tillfredsställd. Jag såg skönheten, jag visste att det borde fånga mig, att jag borde stanna upp och bara beskåda, betänka och bevara det i mitt minne, men det enda som upptog mina tankar i den stunden var inte det jag just då hade, utan det jag på så länge inte har haft.

Det som sårar mig mest är att jag vill sakna det. Jag vill drömma om det. Jag vill hoppas i min hopplöshet och uppleva varenda illusion jag kan uppmana i kärlekens fält, hägringar och oaser i mitt kärlekslivs öken. Jag vill söka, jag vill finna, jag vill slå mig till ro för en stund, och bara andas ut och kyssa hennes sömnvarma kind där hon ligger rofyllt i mina armar.

Gudar vad jag saknar det ändå.

Som de brukar säga, det blir alltid värre framåt natten, antar jag.

---

Nu har jag åtminstone prövat, fyra gånger, med fyra olika grupper, det måste ändå vara nog. Jag känner inte att jag gör någon nytta och jag känner mig bara tjatig och överflödig när jag står där och gång på gång får säga till eller förklara varför jag faktiskt inte bryr mig vad de gör. Det är en sorglig syn och jag inser varför så många har svårt med att anpassa sig till gymnasiet, än mindre universitetet. Det är någon sorts lekstuga där den vuxne bär ansvaret för en grupp hormonstinna tonåringar som varken kan eller vill lära sig något.

Jag har alltid haft en tanke i bakhuvudet att det kanske skulle gå att bli lärare ändå, att det kanske inte skulle vara så svårt att få deras uppmärksamhet om man höll en disciplinerad och fast plan och sedan belönade dem som faktiskt följde den. Men vad kan man göra som vikarie? Det är en omöjlig situation och den mest otacksamma rollen man kan tänkas spela. I gymnasiet har var och en av eleverna ett eget ansvar och är där frivilligt och har gjort ett eget val när det kommer till vart de hamnar. I högstadiet? Det är snarare en känsla av att vara fångvaktare och övervakare än att faktiskt försöka lära ut något eller hjälpa. Jag undrar hur pass annorlunda det skulle vara som riktigt lärare, om man hade någon sorts makt över eleverna eller kunde följa upp sina uppmaningar, hot och belöningar. Min spontana känsla är att det istället blir ett skyttegravskrig istället för en stormande front, en seg och utnötande kampanj där båda sidor förlorar utan några framsteg eller hopp om seger.

Nej, visst är jag glad att jag inte är lärare, och det kommer att krävas något speciellt för att få mig att gå tillbaka dit igen. Fast jag funderar ändå på erbjudandet jag fick idag, matematik är enklare att lära ut, klasserna verkar stabilare och om jag skulle begränsa mig till några få klasser skulle jag kanske kunna få bättre kontakt med dem. Nåja, jag får tänka på saken.

Nu ska jag hur som helst vidare till nästa arbete, och vi får hoppas att det är en lugn kväll och att hönsmamman inte är där, för just nu behöver jag en stunds lugn och ro. Hellre en lång kväll utan kunder och dåligt med dricks än en till lång, stressig kväll i det där jävla köket, och hellre en okänd än henne. Helst av allt skulle jag bara vilja gå i dvala ett tag och enbart gå till lektionerna då och då istället för att rusa till olika möten och stressa för att hålla tidschemat som jag pressat mig själv in i.

---

Hösten kommer, löven faller och ramar in parkarnas bleknande övergivna scen.
Gråa moln över de gulröda vågorna dämpar deras rassel och yviga lek.
Jag skulle vilja sitta där ett tag, och andas.

---

 Jo, nu kommer hösten.

---

Jag borde egentligen göra mig i ordning och sitta på jobbet och förbereda mig, men jag vet inte om jag är redo att åka dit ännu. Jag är inte redo överhuvudtaget, jag är inte färdig med mina mentala förberedelser och jag är definitivt inte förberedd för den här dagen. Det är inget stort egentligen, det är inget viktigt eller omvälvande som så, men det finns mycket som jag ändå lägger vikt vid med den här dagen.

Kan jag göra detta? Kan jag klara av det utan att tappa kontrollen eller låta mig själv glömma allt som jag sagt mig själv medan jag gått igenom situationerna i mitt huvud? Kan jag se dem i vitögat och sluta darra, sluta stamma och sluta känna svetten precis där under huden, redo att springa fram vid minsta misstag och spända tystnad. Jag ger ganske inte det intrycket, jag vet att jag tvärtom kan verka väldigt kall och hänsynslös när det kommer till sådana saker. Men så är det dessvärre inte, och mitt nästan burdusa sätt kan nog tillskrivas min nervositet mer än någon underliggande önskan att kontrollera och dominera, jag vill prata, skratta och diskutera, inte beordra eller skrämma.

Jag försöker hela tiden intala mig det, de är mer rädda för mig än vad jag är för dem, men det fastnar inte riktigt. Jag antar att jag får ta till min andra tillflykt, de kommer inte att ha något inflytande över mig, det spelar ingen roll om jag slarvar lite eller ger ett oorganiserat intryck, så länge de tycker att jag verkar mänsklig. Jag är rädd att jag senaste gången offrade lite för mycket av min medmänsklighet i utbyte mot lite ordning, och endast lyckades korrigera det en aning i slutet. Men det är svårt att ställa tillrätta när man väl givit dem ett första intryck att brottas med, den här gången ett mycket svårgreppbart sådant. De blir förvirrade då, nervösa och osäkra, det blir ingen bra stämning.

Men jag lär mig, och likt jag erövrade min nervositet på det andra jobbet ska jag ge en andraföreställning som kommer att få dem att längta efter mer. Eller åtminstone så att jag får komma tillbaka en tredje gång, det är tidigt ännu. Jag vill ju det här, jag vill vara den personen som självsäkert går in i det rummet och inspirerar, fångar och etsar fast det jag har att lära ut i deras sinnen. Men nu är det dessvärre inte mina paradnummer vi pratar om här. Nåväl, jag har aldrig gjort mig känd för att vara enkelspårig när det kommer till kunskap och vetande, tvärtom. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste väl ändå kunna/veta allt? Och hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att det kanske inte ligger så långt ifrån sanningen ändå?

Nu, in i lejonets gap, och må besten bäva.

---

Jag märker hur på sistone jag fått för mig att faktiskt utföra ett antal av mina mer vansinniga planer och idéer, att "go Moloko" som någon skulle säga, men än så länge lyckats hålla mig ifrån att göra något helt och hållet från vettet trots allt. Jag undrar om det har något att göra med min nyvunna frihet att göra? Jag är min egen människa nu, med allt det innebär. Jag vill flyga och uppleva det vildaste den här världen kan erbjuda. Jag vill njuta av att i min egen takt göra mina vardagliga sysslor och vid kvällens slut vara helt och hållet nöjd med det enkla. Ingen mer press eller hänsyn till de konventioner som så länge fått mig att känna mig oduglig eller ovärdig. Jag mår bra ensam, jag sover lättare och oroar mig mindre så länge jag inte låter omvärldens omdöme störa min sömn. Jag njuter av att få vara ifred och hänge mig åt mina till synes oviktiga tidsfördriv, lyssna på min underliga musik och drömma om främmande tankar, länder och tider.

Jag föreslår för övrigt att den som vill uppleva en underbar låt lyssnar på Agatsuma's "Solitude", den finns på YouTube, och bara luta sig tillbaka och blunda en stund medan den otroliga blandningen av cello, shamisen och piano fulländar din stilla vila. Den som vill ha liknande men kanske lite mer fartfyllda varianter på shamisen-musik kan ju också kolla in "Moment" av samma artist eller Yoshida Brothers och deras album. Underbart att lyssna på, tänka till och att skriva till måste jag säga. Och grannarna tar det nog lite bättre än att lyssna på mer strupsång, de måste tro att de har fått en skräckfilmsfantast till granne. Låt dem tro vad de vill, jag tycker om det. Om jag nu bara kunde hitta Chirgilchins album någonstans också så skulle jag bli riktigt glad.

Nåväl, jag tänkte inte skriva något särskilt utdraget, ville bara konstatera att jag mår bra som det är just nu, och att jag kommer att kunna åka härifrån utan att lämna någon ångest eller känsla av skuld i bakhuvudet. Men jag kommer ju å andra sidan tillbaka på söndag, så det är ju inget särskilt utdragen frånvaro till att börja med antar jag.

Nu ska jag arbeta, wish me luck.

"No man is rich enough to buy back his past."
-Oscar Wilde

---

Jag svävar fortfarande i osäkerhet, men för stunden guppar jag vid ytan. Jag är varken ur vattnet eller på väg ner i djupen igen. Det är ett sorts lugn som alltid gör mig illa till mods, men som jag genom åren försökt lära mig leva med, och numera kan jag åtminstone fungera normalt utan större svängningar i humör och beteende. På ytan, i varje fall.

Det gick bättre på jobbet i måndags och igår, jag kände mig riktigt stark när jag åkte därifrån båda gångerna, även om det såklart kom ett försurande element igår när de där gänget hönsmammor började kackla i kör och rubbade den lilla balans jag byggt upp. Den är så skör just nu, och jag måste alltid vara på min vakt, men jag vågar inte tro att det kommer att bli bättre. Jag hoppas alltid, men jag vågar inte tro.

Jag undrar ibland vad jag skulle göra om jag fick möjligheten att leva om mitt liv, vilka val jag skulle göra annorlunda och vilka steg jag skulle våga ta fullt ut eller istället korta in för att undvika fallet. Framför allt undrar jag om jag kommer att fortsätta känna så här, om det någonsin går över och i så fall vad jag kommer att känna då. Barndomens bekymmerslösa lycka och vardagslek ligger långt tillbaka i tiden nu och jag minns den ej, men jag tror inte heller att jag någonsin under några omständigheter annat än svår och oåterkallelig hjärnskada skulle kunna få uppleva den igen, så frågan tyckes onödig. Ska jag vara ärlig mot mig själv så vet jag ju vad lycka känns som, men bara i korta, stulna ögonblick som ekar ihåligt när jag minns det som kom före och efter. Det är som en drog, och jag mår inte bra vare sig före eller efter, bara just under det där ögonblicket.

Allt annat är förlorad tid.

Jag undrar då och då om jag skulle publicera mycket av det jag skrivit i det förflutna. Dikter, noveller, redigerade låttexter i olika sammanhang, brev, tankar, allt som jag har skrivit och av någon anledning hänger kvar vid. Det är en blandning mellan skam och nyfikenhet jag känner när jag läser det. Jag vill att det ska vara så mycket bättre, jag vill att det ska vara det bästa jag någonsin läst och ett gripande, inspirerande stycke litterär konst som jag kommer att kunna visa med stolthet en vacker dag. Men det är det inte, det är mediokert, fattigt och simpelt. Det har gjorts tusen gånger innan och kommer att göra tusen gånger därefter, bättre i varenda stavelse.

Ändå skriver jag.

Jag ser mina skrifter och känner mig främmande inför det jag läser, utelämnad till det som ser ut som en främlings verk samtidigt som jag vet att verket är mitt, att jag är den enda som står skyldig. Det är en blandad insikt, för medan det låter mig se det jag skriver med ett mer objektivt öga än annars, så kan jag inte ta till mig det. Det enda som känns hemma för mig är det jag skriver just för stunden, den skrift som jag maler ner igen och igen tills jag stänger fönstret och släcker lampan, då är det inte längre mitt och den där främmande varelsen tar över det. Jag undrar, är det Dr. Jekyll eller Mr. Hyde som sitter vid pennan? Fast jag är ingen Mr. Hyde i mitt vardagsliv eller min skrift, i mina tankar ibland men aldrig i handling. Nej dessa två alter egon ligger närmare varandra än så, men ändå med en kuslig distinktion som jag inte kan sätta fingret på. Är det att mina tankar flyter ner direkt på pappret när jag skriver som gör det så främmande? Att mina tankar i sin sanna, oredigerade form istället för att deras flyktande skuggor jagas bort av nästa bris av ord?

Vill jag veta?

Jag kopplar bort när jag skriver, så mycket vet jag, det är en sorts sinnesfrånvaro som låter mig arbeta, oberört och fritt. Men nu försvann den, när jag försökte beskriva och formulera den så flydde den sin kos, självmedveten och blyg. Som när den där underlige mannen gav mig komplimangen för min retorik och hållning, då jag bara spelade en roll för kvällen och försökte göra mig lustig på hans bekostnad. Och få uppmärksamhet, såklart, så mycket självinsikt har jag ändå. Fast det lyckades ju ändå, och det är väl en uppmuntrande tanke.

Jag sitter och funderar på vad jag ska lägga in här på slutet nu, för jag ska sova snart och känner mig ändå inte riktigt färdig. Jag skulle vilja skriva och bifoga så mycket, men inget som kan förmedlas från en skärm till en annan. Jag är inte säker på att jag kan förmedla den från mina tankar till dina, ens i person, men jag fick plötsligt känslan av att den dagen jag finner någon som jag kan förmedla en sådan tanke till så skall jag skatta mig lycklig. En majestätiskt svävande örn över ensliga, fjärran sjöar och skogar långt i hjärtat av en öde kontinent, känslan av frihet, omedelbar närvaro och den där överväldigande enheten med naturen och samtidigt hur vi strävar att skilja oss ifrån den med varje andetag vi tar.

Förstår du mig?

Jag antar att jag kan försöka något, även om det kanske inte blir vad jag från början ger mig ut för att skapa.

---

Det susar från vägen, det är dårarnas irrande vimmel
Långt bortom sjöarna belyser de vår glittrande himmel
Men andas lugnt, över oss har de ingen makt
Här i vår stillhet härskar endast enkelhetens prakt

De kommer inte rubba oss eller störa får frid
De har inget intresse och alls ingen tid
Lägg dig igen på min vilande axel och sov
Låt oss med rofyllda andetag sjunga vår lov

Ty vår värld må vara ung och ännu ej rörd
Och vår ätt må ej vara av ädlare börd
Men här har vi funnit en plats i himmelskt land
Här vill jag bliva en stund, och blott värma din hand

---

Jag antar att det inte riktigt blev vad jag pratade om förut, men något blev det i alla fall, och nog skall det räcka för ikväll.

Sov gott, och på återseende.

"Victorious warriors win first and then go to war, while defeated warriors go to war first and then seek to win."
-Sun Tzu, "The Art of War"

---

Det finns stunder då allt hopar sig, då den långa tystnaden och lugnet bryts itu, men inte med ett skarpt brott utan med en molande, gnagande ihärdighet tills slutligen den sista stickan i grunden vittrar sönder och hela vikten av vardagen samlar sig på den oförbereddes axlar och krossar denne till marken. Idag är kanske inte en sådan stund, och nog har jag upplevt mångfalt värre, men jag kan ändå känna hur något samlar sig och hur jag borde vara förberedd. Vad det nu än är som väntar mig, även om det så må vara ett hjärnspöke.

Det börjar alltid smått, som denna morgon då jag försov mig och helt enkelt bestämde mig för att inte stressa eller med en illamående känsla i magen rusa ut genom dörren och kasta mig på cykeln. Jag insåg att det skulle vara lönlöst att skynda med ohelig hastighet, göra en sen entré för enbart en timmes föreläsning, bara för att sedan behöva ta mig hem igen och gå till jobbet kallsvettig och sömnig. Jag behöver vara mer samlad än så för att klara av ytterligare en lång på kvällen utan att göra mig till åtlöje inför en ännu större skara än förra gången. Nog var det kanske inte så farligt förra gången, och jag tror att de hade förståelse, men för mig var det inte okej, jag hatar att stå okunnig och utan någon aning vart jag borde vända mig. Den känslan av maktlöshet och av att vara oduglig i min roll kan vara nog för att få mig att helt tappa fotfästet. Och jag kan inte falla nu, hur ostadig marken än må vara så måste den hålla för det som jag känner är på väg. Jag har inget val, den måste hålla.

Nog om det. Jag hade svårt att sova igår kväll (därav det sena uppvaknandet), antagligen var det på grund av min förvridna dygnsrytm, men i vilket fall som helst så låg jag och tänkte länge. Allt möjligt kom upp i mina tankar, ting när och fjärran i tid och rum. Jag tänkte på sommarresor i det förflutna, människor jag träffat och saknar eller helst vill glömma, på framtiden och vad som skall bli av denna resa jag påbörjat, men framför allt tänkte jag nog på regnet som föll utanför och på den ensliga skymten av billyktornas ljus genom persiennerna, på väg någonstans mitt i natten, ensam och planlös.

---

Där sitter hon vid fönstrens gråtande skärmar
Ser blott ljuset från lyktorna som i regnet sorgset sig buga

Hör ej vad som likt barndomens fruktan sig närmar

I det kalla rummet där skuggorna envist truga

Där sitter hon mellan vad som är och det som var

Hon kan aldrig undkomma men ej heller bli kvar

Så hon skakar av sig den iskalla välbekanta handen

Och strävar att resa sig för att åter känna banden

Strama åt kring leder och hennes hämmade händer

Nej aldrig blir hon fri från det sjudande djup

Där världen strilar förbi i en stum och blågrå skur

Fångad bakom gallret till ett oändligt stup

Men hon vill så gärna falla, och aldrig fråga sig hur

---

Bilen där ute i regnet må ha längtat till det varma, trygga hemmet, men visste ändå inte hur jag längtade att vara i dess ställe. På väg mot ett fjärran mål med endast natten som medpassagerare, gatlyktorna som vägvisare och med regnet som en böljande och skyddande hand, hur jag avundades den.

Solen skiner där ute, himlen är blå och molnen klarvita, bara de gulnande löven skvallrar om att vinden som blåser är kylig och luften berövad på de dofter som hör sommaren till. Bilden lockar mig, men jag vet ändå bättre. Förr eller senare måste jag ändå ut, men jag skall inte gå oförberedd den här gången.

---

Många vill vara storheter på den litterära himlen, oförglömliga och oumbärliga tillskott till en odödlig och outplånlig tradition av bevarandet av hela mänsklighetens kollektiva konstkatt. Ett antal har lyckats, och deras namn ekar djupt och stolt genom historiens korridorer, utan att böjas eller svärtas av den moderna anblicken och dess kritiska ögon. Men att skåda sin egen verklighet, att se på sin vardag och sitt liv med okritiska och nya ögon och genom sin självgranskning finna vägen till att förverkliga ett objektivt och ädelt mål, det undrar jag ibland om någon människa åstadkommit. Det är självklart en lönlös undran, för även om det skett i mänsklighetens långa historia så är oddsen att denna underbara människa lämnat ett spår tyvärr undanfallande små. Vi människor vill sällan lämna minnen av de vi själva avundades utan att finna i dem de fel vi så gärna finner och sedan glömmer i oss själva.

Jag aspirerar inte till att bli någon stor poet över mitt liv, som den kära Nietzsche beskrev det, ej heller att i en alltför stor utsträckning försjunka i den gråa vardagens dröjsmål och enkla frågeställningar, men nog kommer det att bli nog av sånt i denna ruta innan jag släpper pennan och släcker lampan för gott. För i allt vi gör och allt vi ser går det visserligen att finna en djupare mening, inte minst i det minsta, men att påstå att någon människa dristar sig till att göra detta synes mig befängt. Inte minst på grund av vår hjärnas obestridliga och ändå mycket praktiska förmåga att släta ut och förenkla vår vardag genom att passivisera vår aktivt kognitiva hjärnverksamhet för att få det som måste göras gjort. Vi dagdrömmer, vi försjunker i viktigare frågor och vi låter händerna göra det hjärnan inte vill dröjas vid. Och det fungerar i min mening mycket väl, för vem kan finna något värt att stanna upp för i den tusende gången man tappar upp diskvattnet eller tömmer avfallet vid soptunnorna?

Nog om det, denna första post borde kanske besvara en del frågor som nyanlända och frågande läsare ställer sig. Vad heter jag? Vart bor jag? Vad gör jag dagarna i ända och för att förtjäna mitt levebröd? Vilka är mina vänner och mina tidsfördriv? Helt enkelt, vem är jag?

På det kan jag bara svara med en fråga: Var det inte det jag skulle ta reda på?

På återseende.