Los

 

---

Efter en mycket lång och omtumlande kväll/natt igår så var det kanske inte så konstigt att jag inte släpade mig ur sängen förens efter ett, nyvaken och fortfarande lite sömnig. Åt frukost som vanligt och satte mig sen vid datorn för att se vad som hänt i världen. Protesterna i Burma fortsätter, rättegången mot stureplansprofilerna rullar på och ett bombdåd i Kabul har tagit livet på runt 30 Afghanska soldater.

SNAFU, sir.*

När jag bläddrat klart bland nyhetssidorna kände jag för att skriva en stund, men när jag skulle logga in här på bloggen så fick jag plötsligt en impuls att kolla in andras bloggar. Vanligtvis brukar jag sällan vara intresserad av att läsa sådant av en rad olika skäl, men jag ville ändå ge det en till chans antar jag. För att göra det enkelt för mig tog jag mig en titt på de mest aktiva bloggarna här på webblogg.se för att se vad de skrev om och kanske för att få se vad vanliga svenskar vill skriva om när de får fri tillgång till läsare och fritt får välja ämne.

Ett par observationer så här på morgonkvisten:

58 av 60 bloggare var av kvinnligt kön.
3 av dessa 58 var nystartade och mer eller mindre spam.
Av återstående 55 kvinnliga bloggar handlade över 70% om mode och kändisar.

Okej, jag vill göra en sak klar från första början, jag säger inte att detta är representativt för alla Sveriges unga kvinnor, jag säger inte att jag har någon som helst rätt att säga att det som dessa kvinnor skriver om på något vis är mindre värt än de som skriver om andra ämnen och fritidsintressen, men jag vill ändå säga följande:

Vem behöver fiender med vänner som dessa?

Sverige har mycket länge (längre än de flesta tror) utmärkt sig för att vara ett land där kvinnorna har en starkare ställning än i många andra länder i världen, ett land där kvinnorna har en röst och en inverkan på sitt samhälle. Jag säger knappast att det har varit jämställt, men i ett land av hårda vintrar, steniga jordar och täta skogar är det inga veka kvinnor som har säkrat vår överlevnad genom århundradena. För varje mun att mätta måst ett par starka armar och ett viljestarkt huvud följa med för att överleva. Och när industrialismen kom till vårt land var kvinnorna än mer behövda för att skrapa ihop ett levebröd i industriernas förstäder och slum, inte allra minst som sömmerskor och andra slitsamma arbeten för låga löner och långa timmar.

Sveriges kvinnor har en lång historia, från de dagarna då de skötte gården och trälarna medan männen var ute på plundringståg i Gårdarike till när de arbetade två skift om dagen sju dagar i veckan för att ha råd med passagen till den nya världen. En stolt historia skulle jag utan tvekan säga, ett arv att bevara och beakta när kvinnorörelsen kräver den jämställdhet de förtjänar. Men i ett tidevarv där orättvisor helt utan rim och reson lever kvar, där klyftor bryter familjens köpstyrka itu och där regeringar av båda färger tycks oförmögna att få slut på de anakronistiska och okarakteristiska skillnaderna, vad gör Sveriges framtid, dess unga kvinnor? Sju av tio skriver om skor, klänningar, Paris Hilton och Victoria Beckham. Fi fick 0,68% av rösterna i valet, en halv promille mer än Piratpartiet.

Ibland vet jag inte om jag vill skratta eller gråta, men på något vis har jag svårt att finna något humoristiskt i detta. Världens medier och världens folk riktar sina blickar mot frustrerade och förtryckta folkmassor som marscherar in i gevärsmynningarna i sin kamp för frihet och demokrati, och hur de skoningslöst slås ned av diktatorns trupper, gång på gång. Ändå reser de sig, ändå går allt fler ut på gatorna och kämpar vidare. I Sverige skrivs det om nya bantningsmetoder och de senaste kändisblundrarna.

Om det fanns ett tillfälle att störta en regim och lämna över den i händerna på folket så vore det nu. Men världen står handfallen och förlägen inför sin oförmåga att agera. Man brukar säga att om man tog alla de miljarder som vi lägger på militären världen över och använde dem för att bekämpa fattigdom och svält så skulle vi kunna eliminera världssvälten och upprätta skolor och sjukvård för världens alla fattiga utan problem. Varför skulle vi inte kunna få någon humanitär användning för alla dessa militära miljarder och använda dem för att befria Burma?

Let freedom ring.

---

* SNAFU står för "Situation Normal, All Fucked Up"