Rain
Blisters my skin,
Torches my clarity,
Soaks my mind.
Then I miss you
And the rain,
As you both wore me down
And from the remnants
Made me anew.
Gave me the broken soil
To spread my limbs
And take hold again.
Yet you took me to shelter
And hid from the torrential storm,
But in the safety you gave
I was destroyed by the calm
And withered in vain,
As I missed the pouring rain.
The Sins of Our Fathers
Clouded the vision of its youth
So now we lift and pry its coffers
To buy ourselves some spartan truth
And our curious crusader's zeal
Needs no ideal or leaders hand
To blindly trip or boldly steal
The vision we hold for our land.
Tell us the speeches were empty
Tell us the war was in vain
But tell us not that truth is in plenty
Or that clarity falls like rain.
You can tell us the war is done
And that arms are laid to rest
Stop the stars in their nightly run
Tell them to shine at their best.
For tonight we bury our fathers' war
And scrub their tears from our face,
So when you look at that shining star,
See it no longer through a fire's oily haze.
Borde sova, som vanligt, men det har visat sig tämligen omöjligt på sistone. Att halsen svullnade upp och näsan tog ut en månadsdos av snor under natten var inte heller till någon större hjälp. Lyckligtvis kunde jag somna i den nya soffan (som jag för övrigt måste tacka en vänlig själ för, även om jag inte ska nämna namn här, men han skänkte faktiskt bort den till en fattig student, och det ska han ha stort tack för, även om jag och min syster stod för transporten, vilket dessutom påminner mig om att min syster också förtjänar ett stort tack!). Ny är väl en sanning med modifikation, i och för sig, men den är ny för mig och därför fann jag ro där. Jag har alltid lättare för att sova på nya platser, vare sig det är i ett tält på en liten stenig holme någonstans i mellersta Kanadas vildmarkssjöar, i ett enkelt vandrarhem i Paris sydvästra förorter ovanför en skitig maffiaklubb eller på en tunn luftmadrass på ett loft någonstans i de svenska urskogarna. Men min säng verkar för mig en plats som är bortom min sömn, som stjäl mina drömmar och min ro.
Långa nätter, dessa. Tur att man har musiken och det skrivna bladet, eller skärmen, för tillfället.
Det var alldeles för längesen jag satte mig och tog itu med en bok. Tur att sommaren är på väg...
Men nu måste jag sova om jag ska orka med både lektion och arbetsintroduktion imorgon. Vi får bara hoppas att regnet är av den mjuka sorten imorgon och att den hårda vinden dör bort. Är sommaren på väg?
På återseende.
Israel 60 år!
-Golda Meir
Må staten Israel fortsätta att blomstra, växa och vara en stark, demokratisk ö i en söndrad del av världen!
Och när man talar om "Naqba" (som för övrigt i sin ursprungsmening användes för att beskriva delningen av Levant, dvs att Palestina och Syrien delades mellan brittiskt och franskt mandat) så kan man väl också vara ärlig nog att erkänna att över 850'000 judar fördrevs från sina hem och egendomar av arabiska pöblar, där många mördades, misshandlades och förnedrades alltmedan de såg sina världar raseras.
Vart idag ser ni judiska flyktingar sitta i läger med 60 år gamla husnycklar kring halsen, gråtandes över de orättvisor som förföljt deras folk genom åren och krävandes hämnd på de ansvariga? Trots att judiska privatpersoner berövades på allt de ägde, bland annat de ca. 100'000 kvadratkilometer land, för övrigt fem gånger så stort som Israel är idag, så "glömmer" svenska medier rutinmässigt att ta upp detta i redogörelser för Israels grundende för 60 år sedan.
När arabstaterna invaderade den nyfödda staten Israel ockuperade man Västbanken, Gaza och Golan utan någon som helst laglig rättighet och fastslog det som sedan skulle bli verkligheten i regionen, att palestinierna hålls i så kallade flyktingläger när de i själva verket är etablerade samhällen där tre, snart fyra, generationer fötts och växt upp. Trots att flyktingar i alla andra länder i världen bara kan vara de som faktiskt flydde från sina hem så har man i Palestina gjort särskilda regler och till och med en särskilt organisation (UNRWA) som berättigar hela det palestinska folket till FNs flyktinghjälp på samma sätt som (om det tillämpades på samma sätt i Israel) skulle innebära att i stort sett hela Israels judiska befolkning skulle vara flyktingar.
Det är lustigt hur man talar om palestinska flyktingar och hur judarna kastade ut dem från deras hem, pratar om en invandringsvåg av judar som "översvämmade" Palestina, samtidigt som man vägrar prata om vart dessa judar kom ifrån. Var det Europa? Till mycket liten del, de rika europeiska judarna flydde till USA där de hade ekonomisk och politisk trygghet. Det var judar från arabländerna och öststaterna (Sovjet förföljde judar i mycket stor utsträckning, särskilt då Stalin började bli gammal, gaggig och föll in i det gamla klassiska europeiska fritidsnöjet judejakt). Och var inte de flyktingar också? Förlorade inte de all sin egendom och i många fall sina liv för att någon hade bestämt att de inte längre fick leva där?
Det är sent, och det finns alldeles för mycket att skriva här, men en sak måste sägas:
Hatikvah.
Hoppet. Hoppet lever, i 60 år har det överlevt. Må det för alltid lysa så klart som Davids stjärna nu strålar som en fyr i den mörkaste natt och bländar hatet och våldets makter och tvingar dem att bekänna färg.
As long as in the heart, within,
A soul of a Jew is yearning,
And to the edges of the East, forward,
An eye gazes towards Zion,
Our hope is not yet lost,
The hope of two thousand years,
To be a free nation in our land,
The land of Zion and Jerusalem
Dreams of Summer
-Henry David Thoreau
Deprived of the hazard of sense and form
To deliver the merest of timeless travel
All you do is give us scrambled gravel.
And in the maelstrom of your planless flight
Could you lead me on to a truthful sliver?
I need it now and you are the voice I hear
So tell me in riddles and renounce the clear.
You also know the truth looks best at night
And it's cold outside, but inside I still shiver.
Jag tror att jag skulle må bättre om det inte vore för det att jag inte har någon aning om vart jag är på väg längre.
Jag önskar att jag kunde göra som förr och plocka upp en boll, eller ta fram säcken, och bara träna bort alla bekymmer, och de extra kilon som smyger sig på ett liv framför en skärm. Eller rättare sagt, de kilon som borde ha kommit, det lustiga är att jag blivit smalare under det här året, trots den uppenbara bristen på fysisk aktivitet. Jag antar att jag inte har något annat än cyklandet att tacka för det. Och möjligtvis en annan person, för det kan väl också klassas som fysiskt krävande? Jo, det kan det.
I alla fall, jag saknar det enkla i den tiden. Att kunna springa, slå och svettas bort sina bekymmer. Att känna sig som ny efteråt, när man är trött och svag i ben och armar efter träningen, men ändå känna sig starkare än en hel armé. Såklart var även det inte problemfritt, och jag minns just de problem som fick mig att sluta och ännu håller mig från att gå tillbaka dit. Men jag kommer nog att göra något åt det själv i sommar. Jag behöver det alltför mycket för att inte söka det själv, särskilt nu när kvällarna blir längre, vädret mildare och mina åtaganden börjar sina bort i takt med att omvärlden sakta börjar kunna höra löftet om en sommarstuga eller en strand någonstans långt bortom horisonten. Bara mina knän inte pajar igen, men det har ju hållit hela vintern trots allt cyklande och halkande, även om vintern var miserabelt vek i förhållande till det normala.
Men jag tror att det jag mest ser fram emot med sommaren är att komma bort från stan ett tag. Att ta med sig ett gäng böcker till sommarstället och bunkra upp med kallt vatten och en fläkt i biblioteket. Jag saknar att läsa, att lära mig och lära känna nya världar. Jag vill hitta nya horisonter och somna med drömmar om en främmande himmel i mitt sinne. Jag skulle så gärna sitta där ute och läsa om det inte vore för att allt omkring så enkelt stjäl min uppmärksamhet. Insekter, vinden, fåglar, rop från stranden och en skällande hund från någon gård i närheten. Inte minst är det solen som förstör, är den i moln så blir det inte lika vackert och varmt ute, och skiner den som den skall så är det omöjligt att se orden, än mindre ta till sig dem när de talar om en isande kall, regnig novembernatt eller det första klara regnet i vårens första grönska, när regnet lägger sig som ett skimmer i den törstande luften och allt tycks viska om livets ankomst, för solen må skina hela vintern lång, men den där första klara, lätt kyliga natten med mjukt strilande regn över gator, öde torg och långsamt mjuknande parker som stelnat under vinterns hårda ok, då vaknar jorden igen.
Jag kände den natten härom kvällen, jag kände och andades den som om den varit en del av min kropp som fattats så länge och helt enkelt krävde att få återförenas med den igen, med en kraft som fick mig att plötsligt vakna efter så många månaders slummer. Hela min kropp svarade, mina muskler spände sig lätt i väntan på att rusa fram längs de glittrande gatorna under de skimmrande träden, mina lungor kändes som om de försökte klättra ur mitt bröst när jag andades in, och in, och in, och försökte dra natten närmre i den där stunden. Men framför allt kände jag en rysning längsmed ryggraden, och håren på mitt skinn reste sig enigt i plötslig nyvakenhet, för jag visste att nu börjar året på nytt, och nu börjar min tid. Även om jag just den kvällen bands till något jag även i efterhand känner avsmak inför, just för att det hindrade mig från att till fullo njuta av kvällen, så kände jag den känslan som bara kommer en kväll om året. Och nu var den här.
För det har varit så de senaste fyra åren, att när terminen sakta kryper mot sitt slut, vardagens band sakta löses upp och solen tycks alltmer ovillig att återgå till sin viloplats, då börjar min tid. Alla känner väl att sommaren är den tid då de lever som mest, och att resten av året lika gärna kunde vara kvitt om de bara fick sin sommar. Men riktigt så är det inte, för de uppskattar ändå sin klarröda jul med vita fönster, och de gillar sin snö och sina skidor, de njuter av de pirrande vårkänslorna och blåklockorna, de majestätiska flyttfågelflockarna och höstens mäktiga färgregn. Jag finner skönhet i det också, om än motvilligt, men jag beundrar deras liv, jag lever inte genom dem, eller för dem. Jag lever bara en gång om året, och finner bara min sanna lycka då, när jag är fri och får fara långt, långt bort för att finna nya vänner, skåda nya platser och känna den korta, flyktiga kärleken som passar så väl tillsammans med den skamlöst kortfattade och ljumma sommarnatten.
Jag antar att det alltid varit en del av mitt problem, att jag fortfarande bara vill ha de där intensiva, adrenalindrypande första veckorna när allt är nytt, oupptäckt och vardagen i backspegeln framstår som en blek parodi över hur livet borde vara. Det är de minnena som varar resten av livet, outplåneliga och heliga i en tillvaro där allting som hände för mer än en vecka sedan blir oklart och en månad sen blir till ett oigenomtränligt gytter av blandade intryck och till hälften påhittade sinnesbilder.
För jag minns den sömniga förmiddagen då jag sträckte ut min hand och la den på din skygga, snövita hand, hur du plötsligt flätade dina fingrar med mina, hur jag la min hand runt din mjuka, silkeslena nacke och hur jag förde ditt ansikte mot mitt och hur dina sammetsläppar mötte mina. Och allting, allting, stannade för en stund.
Och jag glömmer dig aldrig. Efter alla dessa år, jag glömmer dig aldrig.
Dags att ge sig, dags att sova. Jag hör redan fåglarna sjunga.
