Exhalation
"He who asks is a fool for five minutes. But he who does not ask remains a fool forever."
-Chinese Proverb
-Chinese Proverb
Jag avskyr den känslan när man kommer hem och inser att det man tänkte på under kvällen, på vägen eller i trappan upp precis gled undan i den stund man sätter sig vid datorn eller skrivbordet. Jag ska inte ens börja att beskriva den dagen jag har haft, även om jag redan delvis gjorde det i det tidigare inlägget idag. Jag kan sammanfatta det som att det gick bra, men samtidigt så var det mycket som gick fel, och till råga på allt lyckades jag skära mig, så svider det och jag har lite svårt att skriva ohindrat. Inte för att det stoppar mig, såklart.
Men nu vet jag vad det var som jag tänkte på, då när jag var på väg hem. Nu när jag minns det så är jag inte längre säker på om jag helt enkelt glömde bort i min trötthet eller om det var en medveten undanträngning av det jag inte vill hantera. Jag gör det så ofta att jag knappt längre blir förvånad eller irriterad på min oförmåga att ta tjuren vid hornen.
Det var på vägen hem, regnet hängde som ett böljande skimmer i luften, nästan varm på min kind som blossade till svars, allt lugnt och tyst i en stad i vila, långa, ensliga vägar åt båda hållen, öde stigar och släckta fönster. Det var skönhet, enkel och kanske på något vis alldaglig, men i den stunden såg jag skönhet och en rofylldhet i detta stadslandskap som fick mig att glömma allt annat för en stund. Stanna upp i tankarna och bara låta sinnet mjukt sippra in i omgivningen. Varje mjukt fallande löv, varje droppe som skingrades för min andedräkt, den pulserande gyllene kupan runt gatulyktorna, allt blev som en förlängning av det utdragna andetag som insöp väsendet av natten och det som visades för mig och de stumt beskådande, sömniga träden. Det var skönhet, utan tvekan.
Rain, so light so as to shudder at my breath
Carefully and slowly in the night descended
Cloaking the landscape of autumnal death
In a shroud of silver droplets suspended
He, on a journey both heavy and slow
Gazed beyond the chill and sodden rain
At an inanimate choir of nature so low
That one would almost listen in vain
He knew not whence the droplets came
That rested upon his glistening cheek
As he gazed through the jet-black frame
And felt humbled, infinitely meek
One might wonder and sometimes stay
At why one would hurry to shelter's calm
When all along the stressful way
There lies a frozen soul's balm
Carefully and slowly in the night descended
Cloaking the landscape of autumnal death
In a shroud of silver droplets suspended
He, on a journey both heavy and slow
Gazed beyond the chill and sodden rain
At an inanimate choir of nature so low
That one would almost listen in vain
He knew not whence the droplets came
That rested upon his glistening cheek
As he gazed through the jet-black frame
And felt humbled, infinitely meek
One might wonder and sometimes stay
At why one would hurry to shelter's calm
When all along the stressful way
There lies a frozen soul's balm
Det som gjorde mig tungsint var inte denna uppvisning i det enklas förmåga att förvåna och förstumma, och inte heller min trötthet eller min leda på människorna som fyllt min dag. Nej, det som fick mig att sucka tungt och låta munnen fuktas av regnets dimma var att jag kände mig mätt, men ändå inte tillfredsställd. Jag såg skönheten, jag visste att det borde fånga mig, att jag borde stanna upp och bara beskåda, betänka och bevara det i mitt minne, men det enda som upptog mina tankar i den stunden var inte det jag just då hade, utan det jag på så länge inte har haft.
Det som sårar mig mest är att jag vill sakna det. Jag vill drömma om det. Jag vill hoppas i min hopplöshet och uppleva varenda illusion jag kan uppmana i kärlekens fält, hägringar och oaser i mitt kärlekslivs öken. Jag vill söka, jag vill finna, jag vill slå mig till ro för en stund, och bara andas ut och kyssa hennes sömnvarma kind där hon ligger rofyllt i mina armar.
Gudar vad jag saknar det ändå.
Som de brukar säga, det blir alltid värre framåt natten, antar jag.
Kommentarer
Trackback
