Los

Jag börjar inse att det här inte kommer att vara någon särskilt glädjefylld blogg, i varje fall inte inom den närmaste framtiden, och i så fall enbart i korta och flyktiga utbrott av tillfällig (och helt och hållet ogrundad) lycka.

Jag är en pessimist, det är inget jag förnekar. Jag är en cyniker, och jag tror inte att jag kan göra mycket åt det. Jag är definitivt en misantropisk person, och från vad jag har sett så långt är det nog det enda vettiga.

Så betyder det att jag aldrig kommer att finna lyckan?

Det vill säga, den långvariga sinnesron. Stillheten och en känsla av nöjdhet, inte någon utdragen extas eller förlängd eufori. Det sistnämnda tror jag inte på nämligen, och det har inte sin grund i någon negativ inställning till livet, så som människan är byggd tror jag att man måste vara sinnessjuk för att ständigt vara glad och lycklig över sin lott i livet. Inte för att många av oss inte borde vara lyckliga hela tiden med tanke på hur bra ställt de har det egentligen, men för dem finns det alltid problem och bekymmer som verkar så oerhört stora och oöverkomliga när de är näste mans avund förkroppsligad. Självklart tror man inte att man själv är någons avund heller. Åh alla dessa illusioner, när ska det ta slut?

I varje fall, betyder det att jag aldrig kommer att finna lyckan?

Är jag oälsklig?
Är jag onåbar?
Är jag oförståelig?

Eller är jag bara något som jag inte vet om, något som jag inte kan se och som är smärtsamt tydligt för resten av världen? Nåja, de som står mig nära i alla fall. Ibland tycker jag mig få glimtar och hintar som tyder på det, men självklart kan de inte heller säga något. Missriktad välvilja när den är som bäst. Lyckligt ovetande fungerar bättre när man är dels lycklig, dels ovetande.

Det värsta är att jag vet vad som skulle få mig att vända om, vad som skulle få mig att vakna till liv och våga ta tag i saker och ting. Inte revolutionerande, inte så att alla problem löste sig och jag plötsligt stod med läkarexamen i ena handen och mina drömmars kvinna i den andra, men det skulle ge mig en knuff ut på vägen igen. Inte på vägen, men ut på vägen, märk skillnaden.

Vi får helt enkelt hoppas på att det inte kommer en buss.

---

I andra nyheter så verkar medias entusiasm för Burma förutsägligt nog ha mattats av. Munkarna är fängslade, avrättade, i husarrest eller på annat vis tystade. Studentrevolten som tappert och vildsint anslöt sig till den annars så bildsköna och alltigenom idealiska protesten från de heliga männen har krossats och dess falnande lågor tycks ha dött ut.

När jag först såg dessa vinröda stenstoder vandra längs gatorna i sina protesttåg fick jag visioner av Ghandi, Thich Quang Duc (den brinnande munken i Saigon) och den okände mannen som stoppade stridsvagnarna vid Himmelska Fridens Torg. Eviga bilder, odödliga i sitt enkla och gränslösa budskap.

"Detta gör vi för friheten. Detta gör vi för rättvisa. Detta gör vi för att vi har fått nog."

Vi svek Burma. Utan omsvep och undanflykter, den fria världen svek Burma och lät tyrrani segra där den inte längre är önskad och för en stund var sårbar från alla håll. Internationella fördömanden och embargon, som om det når ledarna i landet. Som om det kommer att spela någon roll i den drakoniskt förtryckta massans vardag. Internationell lag och rätt kan fara och flyga, hela världen såg och visste vad som borde göras, och vi sitter på våra händer.

Jag säger inte att det hade varit enkelt, faktum är att jag inte säger att ett enda steg på vägen hade varit någonstans i närheten av enkelt. Jag säger att det hade varit värt det, om någonting är värt att göra och lämna över till nästa generation, då är det en värld där demokrati och grundläggande frihet är regel snarare än undantag.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Let freedom ring.