Los

"All bad poetry springs from genuine feeling."
-Oscar Wilde

Det är inte någon nyhet för mig att jag inte kan skriva ordentligt när jag faktiskt är glad, glädjen tar över och destabiliserar lugnet som blir mitt skyddshölje när jag försjunker i vad jag än får för mig att skriva, om det är så är ett brev til chefen eller en novell med långväga ambitioner. Jag klarar det inte helt enkelt. Om det är för att jag vid det här laget är så pass ovan vid känslan är jag osäker på, men det kan mycket väl ha med saken att göra. En annan rimlig förklaring skulle kunna vara att jag helt enkelt inte har något att skriva om när jag inte får vara elak, krass, bitter och pessimistisk, med andra ord mitt vanliga jag. För den som mot all förmodan tittat in här då och då måste ändå ha märkt att det inte är någon kavalkad av rusande glädjeyttringar som färgar eller livar upp denna bloggen. Fast jag känner inte att jag med rent samvete kan säga att jag beklagar, om ett rent samvete nu skulle ha något att göra med saken.

Med det sagt krävs det knappast att jag är olycklig för att kunna skriva, det krävs bara en sorts stillhet och frid som i min värld inte är förenlig med lycka. Lyckan för mig tycks oftast ta sig form i någon hastigt föränderlig och förgänglig skepnad där man sällan har tid att stanna upp och tänka efter eller reflektera över sina ställningstaganden. Det är en fors där varje sten är hal och mossbevuxen, där vattnet är ömsom skållande hett, ömsom isande kallt, alltid en krans av känslor och tankar, som murar ståtande runtomkring min tillvaro och skymmandes allt annat där utanför, i det verkliga livet dit jag snart nog alltid återvänder.

Det finns bara en tid där jag i någon större utsträckning och under någon längre period kunde betrakta mig själv som lycklig och där jag kände att även om jag mådde dåligt ena dagen, så fanns det i den nästa tröst och värme. Jag tänker på den tiden allt oftare numera, även om det var mycket längesen nu, även om de runtomkring mig nog skulle tro att det är mer närliggande minnen som kryper i mig och stjäl min sinnesro. Det var en underlig tid, på många sätt och vis, med många törnar och avgrundsdjupa fall, men samtidigt med de bästa stunderna i mitt liv. Jag vill knappt spela "Hjärter Dams Sista Sång" längre, just eftersom jag förknippar den så starkt med den tiden, samtidigt är det därför jag vill spela den, hur gärna jag än skulle förneka det. För minsta lilla aning av en känsla från den tiden skulle jag göra så gott som vad som helst, även om jag bara förlänger mitt lidande.

För jag lider, det kränger till i mitt hjärta vid tanken och åsynen, varje gång.

Jag kom att tänka på något idag som jag tidigare aldrig allvarligt övervägt någon längre tid, och tanken skakade mig en aning då den skulle vara en permanent handling, utan ångerknapp eller returbiljett. Samtidigt måste jag erkänna att jag skäms för att det tagit mig så lång tid att ta det mentala steget mot att rensa ut de sista resterna som ligger kvar i olika hörn av mitt liv. Något inom mig kvider kännbart när jag överväger det och visualiserar det framför mig, hur jag skulle göra, vad jag skulle ta bort och vad jag skulle mista. För det är ändå ett ganska stort antal olika ting som blivit kvar. Bilder, presenter, brev, loggar, minnen kort sagt, i alla dess former, spridda över nästan alla platser som jag kan kalla hemma på ett eller annat vis. Men när jag nu konfronterar mig själv med frågan måste jag erkänna att det mest självklara ställningstagandet ännu inte är gjort och att det antagligen har något att göra med min ovilja att rensa ut denna del av mitt förflutna.

Är det inte självklart att allting jag en gång i tiden lämnade hos henne nu är borta?

Jag vet att det är så, jag vet att det för längesedan är utplånat och i all rimlig mening är bortglömt. Så varför denna underliga blandning av ämnen? Börja med att skriva om att jag inte kan skriva när jag är lycklig och sluta med att jag inte kan lämna det förgångna bakom mig och att jag måste gå vidare?

För jag vill sitta framför datorn en sen, sen kväll nyss hemkommen från fjärran ort och bara stirra blankt på skärmen, utan en enda impuls eller tillstymmelse till poetisk tankeverksamhet, bara stirra på den här tidslukaren och säga att jag är fri nu, att jag inte behöver den längre, att jag kan finna min fristad någon annanstans nu, att alla dessa tidsfördriv nu är förbi och att idag börjar ett nytt skede i mitt liv, nej, idag börjar mitt liv. Men uppenbarligen kan jag fortfarande skriva, och än är jag långt ifrån fri, men jag känner hur det börjar röra sig, sakta men säkert, den otidsenliga vårfloden är på väg och ska rensa bort sådant jag inte hann med sist eller orkade ta itu med de där mörka höstdagarna för så många år sen.

Det enda viktiga nu är att jag vet vad jag vill, och jag vet att det är nu det gäller.

My mind's distracted and diffused
My thoughts are many miles away
They lie with you when you're asleep
Kiss you when you start your day

And a song I was writing is left undone
I don't know why I spend my time
Writing songs I can't believe
With words that tear and strain to rhyme

And so you see I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone without beliefs
The only truth I know is you

Förlåt Paul, förlåt Art och förlåt Karin, men ikväll behövde jag era ord. Ni skrev det så väl, och jag vill inte kunna göra det bättre.