Los

---

Static, wonderous blizzard and storm
Deprived of the hazard of sense and form
To deliver the merest of timeless travel
All you do is give us scrambled gravel.
And in the maelstrom of your planless flight
Could you lead me on to a truthful sliver?
I need it now and you are the voice I hear
So tell me in riddles and renounce the clear.
You also know the truth looks best at night
And it's cold outside, but inside I still shiver.

---

Jag tror att jag skulle må bättre om det inte vore för det att jag inte har någon aning om vart jag är på väg längre.

Jag önskar att jag kunde göra som förr och plocka upp en boll, eller ta fram säcken, och bara träna bort alla bekymmer, och de extra kilon som smyger sig på ett liv framför en skärm. Eller rättare sagt, de kilon som borde ha kommit, det lustiga är att jag blivit smalare under det här året, trots den uppenbara bristen på fysisk aktivitet. Jag antar att jag inte har något annat än cyklandet att tacka för det. Och möjligtvis en annan person, för det kan väl också klassas som fysiskt krävande? Jo, det kan det.

I alla fall, jag saknar det enkla i den tiden. Att kunna springa, slå och svettas bort sina bekymmer. Att känna sig som ny efteråt, när man är trött och svag i ben och armar efter träningen, men ändå känna sig starkare än en hel armé.  Såklart var även det inte problemfritt, och jag minns just de problem som fick mig att sluta och ännu håller mig från att gå tillbaka dit. Men jag kommer nog att göra något åt det själv i sommar. Jag behöver det alltför mycket för att inte söka det själv, särskilt nu när kvällarna blir längre, vädret mildare och mina åtaganden börjar sina bort i takt med att omvärlden sakta börjar kunna höra löftet om en sommarstuga eller en strand någonstans långt bortom horisonten. Bara mina knän inte pajar igen, men det har ju hållit hela vintern trots allt cyklande och halkande, även om vintern var miserabelt vek i förhållande till det normala.

Men jag tror att det jag mest ser fram emot med sommaren är att komma bort från stan ett tag. Att ta med sig ett gäng böcker till sommarstället och bunkra upp med kallt vatten och en fläkt i biblioteket. Jag saknar att läsa, att lära mig och lära känna nya världar. Jag vill hitta nya horisonter och somna med drömmar om en främmande himmel i mitt sinne. Jag skulle så gärna sitta där ute och läsa om det inte vore för att allt omkring så enkelt stjäl min uppmärksamhet. Insekter, vinden, fåglar, rop från stranden och en skällande hund från någon gård i närheten. Inte minst är det solen som förstör, är den i moln så blir det inte lika vackert och varmt ute, och skiner den som den skall så är det omöjligt att se orden, än mindre ta till sig dem när de talar om en isande kall, regnig novembernatt eller det första klara regnet i vårens första grönska, när regnet lägger sig som ett skimmer i den törstande luften och allt tycks viska om livets ankomst, för solen må skina hela vintern lång, men den där första klara, lätt kyliga natten med mjukt strilande regn över gator, öde torg och långsamt mjuknande parker som stelnat under vinterns hårda ok, då vaknar jorden igen.

Jag kände den natten härom kvällen, jag kände och andades den som om den varit en del av min kropp som fattats så länge och helt enkelt krävde att få återförenas med den igen, med en kraft som fick mig att plötsligt vakna efter så många månaders slummer. Hela min kropp svarade, mina muskler spände sig lätt i väntan på att rusa fram längs de glittrande gatorna under de skimmrande träden, mina lungor kändes som om de försökte klättra ur mitt bröst när jag andades in, och in, och in, och försökte dra natten närmre i den där stunden. Men framför allt kände jag en rysning längsmed ryggraden, och håren på mitt skinn reste sig enigt i plötslig nyvakenhet, för jag visste att nu börjar året på nytt, och nu börjar min tid. Även om jag just den kvällen bands till något jag även i efterhand känner avsmak inför, just för att det hindrade mig från att till fullo njuta av kvällen, så kände jag den känslan som bara kommer en kväll om året. Och nu var den här.

För det har varit så de senaste fyra åren, att när terminen sakta kryper mot sitt slut, vardagens band sakta löses upp och solen tycks alltmer ovillig att återgå till sin viloplats, då börjar min tid. Alla känner väl att sommaren är den tid då de lever som mest, och att resten av året lika gärna kunde vara kvitt om de bara fick sin sommar. Men riktigt så är det inte, för de uppskattar ändå sin klarröda jul med vita fönster, och de gillar sin snö och sina skidor, de njuter av de pirrande vårkänslorna och blåklockorna, de majestätiska flyttfågelflockarna och höstens mäktiga färgregn. Jag finner skönhet i det också, om än motvilligt, men jag beundrar deras liv, jag lever inte genom dem, eller för dem. Jag lever bara en gång om året, och finner bara min sanna lycka då, när jag är fri och får fara långt, långt bort för att finna nya vänner, skåda nya platser och känna den korta, flyktiga kärleken som passar så väl tillsammans med den skamlöst kortfattade och ljumma sommarnatten.

Jag antar att det alltid varit en del av mitt problem, att jag fortfarande bara vill ha de där intensiva, adrenalindrypande första veckorna när allt är nytt, oupptäckt och vardagen i backspegeln framstår som en blek parodi över hur livet borde vara. Det är de minnena som varar resten av livet, outplåneliga och heliga i en tillvaro där allting som hände för mer än en vecka sedan blir oklart och en månad sen blir till ett oigenomtränligt gytter av blandade intryck och till hälften påhittade sinnesbilder.

För jag minns den sömniga förmiddagen då jag sträckte ut min hand och la den på din skygga, snövita hand, hur du plötsligt flätade dina fingrar med mina, hur jag la min hand runt din mjuka, silkeslena nacke och hur jag förde ditt ansikte mot mitt och hur dina sammetsläppar mötte mina. Och allting, allting, stannade för en stund.

Och jag glömmer dig aldrig. Efter alla dessa år, jag glömmer dig aldrig.

Dags att ge sig, dags att sova. Jag hör redan fåglarna sjunga.