Los

"The return makes one love the farewell."

---

Ibland undrar jag hur andra ser på dimensionerna. Jag vet att somliga har bättre förmåga att se djup och rum än mig, och jag vet att de allra flesta ser bättre på avstånd av förklarliga skäl, men jag undrar, hur många ser tidens dimension? Och den dimension där tiden inte bara är en punkt, utan en linje, och när den är ett rum? Många ser tiden flyta, så oberäkneligt och retsamt rycker den i den ena stunden och släpar sig fram i nästa, allt för att till synes nöta oss till urbleknade trasor i tidsraseri. Ilskan mot den flyende tiden, vem har inte känt den förut, vem har inte förbannat den och gråtit i dess kölvatten?

Jag vill gråta. Det är så mycket som borde få mig att bryta ner och bara ligga och stirra upp mot det simmande taket, men jag klarar inte av det längre. Olika mekanismer vaknar inom mig, och på något sätt kedjar de fast mig i den kontrollerade illusionen, där jag inte är rädd, där jag inte är ensam, där jag inte är fast. Jag klarar inte av att vara fri. Men det är så mycket som jag lämnat, som jag förlorat, som jag aldrig har haft och som jag aldrig ville ha, så mycket som i denna stund synes mig så klart stå i samma rum, i en syn där tidens dimension inte syns, den bara fladdrar i kanterna av denna illusions vision av en dimension. Så att säga. Men det är det som tiden är, en egen sträcka, där rummet förblir, bara sträckan i tiden längre. Och vi reser alla obönhörligen längsmed denna väg, med alla dess konsekvenser, utan att egentligen se den annat än genom ombuden som kontrollerar våra liv.

Jag är trött, men sömnen ger mig ingen undanflykt från resans dån.

Främst undrar jag om jag verkligen såg då, det jag ser nu, när jag tog mitt beslut och valde att vänta på förtrollningen och fjärilarna i magen. Om det var samma situation som jag valde, och samma person som jag ville ge en chans. Jag vill henne väl, i allt, och inget mer än lycka önskar jag henne. Men kan jag vara kvar där jag inte känner den känsla jag trodde att jag kunde vänta in? Men det verkar som om den känslan är oberoende av tiden, utan fast i rummet, djupt inborrade i de mekanismer och interaktioner som bestämmer våra öden. De sa att kärleken måste få växa, men de glömde att nämna dess frö, och att det inte kunde sås, utan att de alltid funnits där inom oss. De väntar på rätt grogrund. Och på en smula sol.

Jag vill verkligen att hon ska må bra, att hon ska lyckas, att hon ska veta hur underbar hon är. Men hur ska jag säga det när jag säger nej till henne? Samtidigt kan jag inte säga att jag ljög utan att förstöra allt, även om lögnen fanns där för att låta henne bli trygg i sin tro att jag kände likadant, för att få henne att finna ro och förtröstan i att hon inte var ensam. Jag vill inte lämna henne ensam igen, jag vill inte lämna henne sårbar och jag vill inte lämna henne utan en vän.

Och trots dessa känslor, och trots att hon är så vacker i mina armar, i ljuset från de brandgula gatlyktorna genom våra immiga fönster, när hennes djupa andetag fladdrar mot min hals, och hennes läppar kysser min hud, trots allt, så måste jag lämna henne.

Det finns ingen rättvisa, allra minst oss människor emellan. Men om jag fick sända upp en önskan, vore det att ge henne den rättvisa, den lycka och den frid hon förtjänar.

Jag vill säga att jag älskar henne, och jag gör det, men det blir en fasad och en rökridå. För inombords, där tidens bana tycks flöda fritt med sina pendellika rörelser, där gråter jag de tårar mina ögon inte förmår.

Farväl.

Och till er andra, god natt. Och på återseende.