Los

---

Jag borde egentligen göra mig i ordning och sitta på jobbet och förbereda mig, men jag vet inte om jag är redo att åka dit ännu. Jag är inte redo överhuvudtaget, jag är inte färdig med mina mentala förberedelser och jag är definitivt inte förberedd för den här dagen. Det är inget stort egentligen, det är inget viktigt eller omvälvande som så, men det finns mycket som jag ändå lägger vikt vid med den här dagen.

Kan jag göra detta? Kan jag klara av det utan att tappa kontrollen eller låta mig själv glömma allt som jag sagt mig själv medan jag gått igenom situationerna i mitt huvud? Kan jag se dem i vitögat och sluta darra, sluta stamma och sluta känna svetten precis där under huden, redo att springa fram vid minsta misstag och spända tystnad. Jag ger ganske inte det intrycket, jag vet att jag tvärtom kan verka väldigt kall och hänsynslös när det kommer till sådana saker. Men så är det dessvärre inte, och mitt nästan burdusa sätt kan nog tillskrivas min nervositet mer än någon underliggande önskan att kontrollera och dominera, jag vill prata, skratta och diskutera, inte beordra eller skrämma.

Jag försöker hela tiden intala mig det, de är mer rädda för mig än vad jag är för dem, men det fastnar inte riktigt. Jag antar att jag får ta till min andra tillflykt, de kommer inte att ha något inflytande över mig, det spelar ingen roll om jag slarvar lite eller ger ett oorganiserat intryck, så länge de tycker att jag verkar mänsklig. Jag är rädd att jag senaste gången offrade lite för mycket av min medmänsklighet i utbyte mot lite ordning, och endast lyckades korrigera det en aning i slutet. Men det är svårt att ställa tillrätta när man väl givit dem ett första intryck att brottas med, den här gången ett mycket svårgreppbart sådant. De blir förvirrade då, nervösa och osäkra, det blir ingen bra stämning.

Men jag lär mig, och likt jag erövrade min nervositet på det andra jobbet ska jag ge en andraföreställning som kommer att få dem att längta efter mer. Eller åtminstone så att jag får komma tillbaka en tredje gång, det är tidigt ännu. Jag vill ju det här, jag vill vara den personen som självsäkert går in i det rummet och inspirerar, fångar och etsar fast det jag har att lära ut i deras sinnen. Men nu är det dessvärre inte mina paradnummer vi pratar om här. Nåväl, jag har aldrig gjort mig känd för att vara enkelspårig när det kommer till kunskap och vetande, tvärtom. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste väl ändå kunna/veta allt? Och hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att det kanske inte ligger så långt ifrån sanningen ändå?

Nu, in i lejonets gap, och må besten bäva.