Los

---

Vad drömmer jag egentligen om att åstadkomma med liv? Vart vill jag hamna, vad vill jag lämna efter mig? Hur vill jag bli ihågkommen? Vad vill jag uppleva, vad vill jag se, vad vill jag bli? När jag ställer mig dessa frågor känner jag mig som om jag sakta står högre och högre i mörkt, isande vatten och inte kan ta mig till land. Jag kastar undan dem och tänker på annat, jag hittar på annat att sysselsätta mina tankar med, medvetet eller omedvetet, viktigt eller trivialt, alla medel används för att undvika dessa frågor. Det är kanske inte så konstigt, jag avskyr att bli förföljd av frågor jag inte kan svara på, livsfrågor (även om jag ogillar det ordet) förmörkar på något vis solen och skymmer framtiden även fast det borde vara precis tvärtom.

Men mest fruktar jag nog att inte kunna svara på dessa frågor snart. För det var väl det som jag skulle tillbringa detta år med? Med att ta reda på vilken riktning jag skulle följa, vilket mitt spår skulle bli. Än kan jag inte säga att jag är i närheten av att fatta ett slutgiltigt beslut. Alltför mycket spelar in, men på den ljusa sidan känner jag att jag allteftersom får fler och fler argument för endera sidan. Dessvärre har jag ännu inte kännt någon definitiv övervikt för vardera vägen, och jag har svårt att se mig följa någon av dem. Faktum är att jag på senaste tiden har svårt att se mig gå vidare i någon riktning överhuvudtaget.

Jag känner mig fast.

Jag är bekväm i nuet, jag trivs i det stora hela, men jag kan inte förbli här, detta var alltid en tillfällig undanflykt från att ta ett beslut och ett resultat av en annan undanflykt som nu har fått sina slutgiltiga efterverkningar och ålagt mig detta "viloår". Men det är inget viloår, det är ett år med allt fler måsten och åtaganden som verkar mer och mer omöjliga att fullfölja på samma gång. Jag vill inte göra någon besviken, jag vill inte vara sämre än mitt ord och jag vill verkligen inte isolera mig från allt, men just nu ser jag så oerhört få skäl att ta mig ut dit och verkligen försöka. Lösningen är densamma som förut, men precis lika ouppnåelig.

Jag måste komma bort.

I mitt huvud cirkulerar diverse drömmande bilder och filmsnuttar från diverse platser, när och fjärran, Japan, Mongoliet, USA, Tjeckien, Frankrike, Ryssland, Kanada osv. Platser jag drömmer om, somliga jag har varit till, somliga jag bara sett i mina drömmar och på långväga avstånd bakom mina skärmar. Sverige är mitt hem, men man måste alltid minnas att ingen väljer sitt hemland, och att det i slutändan är upp till varje individ att finna sin egen plats i världen, hur klichéartat det än låter. Och hur skall jag finna min om jag ännu inte fått sträcka på benen?

---

---

Frågan är bara, hur skall det gå till när jag i min isolering och generella antipati stängt av de flesta av mina flyktvägar för att istället befästa min omedelbara tillvaro. Även om jag finner någonstans att ta min tillflykt så uppstår en sån enorm rad frågor angående det, praktiska som teoretiska, att jag bågnar inför det. Vad skulle jag plugga? Skulle jag ha tid att jobba med? Skulle jag klara språket? Hur skulle jag få kontakt med folk? Vart skulle jag bo? Skulle jag ha råd?

För många frågor. 

Samtidigt klarar jag inte av att stanna här mycket längre till om jag inte finner en väg ut, någon sorts plan eller ett utlopp som får mig att klara dagarna litet bättre. För just nu är jag fast, jag är rastlös och mitt huvud fylls av för många frågor. Jag kommer att tänka på Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas":

---

Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den så kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig.

Mig gick livet förbi.

---

Den första fjärdedelen av mitt liv (om jag har tur) är över. Vart står jag idag och vad skådar jag på horisonten bortom molntyngda höjder och regntörstande fält i skymningen?

En vinter som är i antågande, en lång och hård vinter.

---

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.

Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.