En stund vid ytan
"No man is rich enough to buy back his past."
-Oscar Wilde
Jag svävar fortfarande i osäkerhet, men för stunden guppar jag vid ytan. Jag är varken ur vattnet eller på väg ner i djupen igen. Det är ett sorts lugn som alltid gör mig illa till mods, men som jag genom åren försökt lära mig leva med, och numera kan jag åtminstone fungera normalt utan större svängningar i humör och beteende. På ytan, i varje fall.
Det gick bättre på jobbet i måndags och igår, jag kände mig riktigt stark när jag åkte därifrån båda gångerna, även om det såklart kom ett försurande element igår när de där gänget hönsmammor började kackla i kör och rubbade den lilla balans jag byggt upp. Den är så skör just nu, och jag måste alltid vara på min vakt, men jag vågar inte tro att det kommer att bli bättre. Jag hoppas alltid, men jag vågar inte tro.
Jag undrar ibland vad jag skulle göra om jag fick möjligheten att leva om mitt liv, vilka val jag skulle göra annorlunda och vilka steg jag skulle våga ta fullt ut eller istället korta in för att undvika fallet. Framför allt undrar jag om jag kommer att fortsätta känna så här, om det någonsin går över och i så fall vad jag kommer att känna då. Barndomens bekymmerslösa lycka och vardagslek ligger långt tillbaka i tiden nu och jag minns den ej, men jag tror inte heller att jag någonsin under några omständigheter annat än svår och oåterkallelig hjärnskada skulle kunna få uppleva den igen, så frågan tyckes onödig. Ska jag vara ärlig mot mig själv så vet jag ju vad lycka känns som, men bara i korta, stulna ögonblick som ekar ihåligt när jag minns det som kom före och efter. Det är som en drog, och jag mår inte bra vare sig före eller efter, bara just under det där ögonblicket.
Allt annat är förlorad tid.
Jag undrar då och då om jag skulle publicera mycket av det jag skrivit i det förflutna. Dikter, noveller, redigerade låttexter i olika sammanhang, brev, tankar, allt som jag har skrivit och av någon anledning hänger kvar vid. Det är en blandning mellan skam och nyfikenhet jag känner när jag läser det. Jag vill att det ska vara så mycket bättre, jag vill att det ska vara det bästa jag någonsin läst och ett gripande, inspirerande stycke litterär konst som jag kommer att kunna visa med stolthet en vacker dag. Men det är det inte, det är mediokert, fattigt och simpelt. Det har gjorts tusen gånger innan och kommer att göra tusen gånger därefter, bättre i varenda stavelse.
Ändå skriver jag.
Jag ser mina skrifter och känner mig främmande inför det jag läser, utelämnad till det som ser ut som en främlings verk samtidigt som jag vet att verket är mitt, att jag är den enda som står skyldig. Det är en blandad insikt, för medan det låter mig se det jag skriver med ett mer objektivt öga än annars, så kan jag inte ta till mig det. Det enda som känns hemma för mig är det jag skriver just för stunden, den skrift som jag maler ner igen och igen tills jag stänger fönstret och släcker lampan, då är det inte längre mitt och den där främmande varelsen tar över det. Jag undrar, är det Dr. Jekyll eller Mr. Hyde som sitter vid pennan? Fast jag är ingen Mr. Hyde i mitt vardagsliv eller min skrift, i mina tankar ibland men aldrig i handling. Nej dessa två alter egon ligger närmare varandra än så, men ändå med en kuslig distinktion som jag inte kan sätta fingret på. Är det att mina tankar flyter ner direkt på pappret när jag skriver som gör det så främmande? Att mina tankar i sin sanna, oredigerade form istället för att deras flyktande skuggor jagas bort av nästa bris av ord?
Vill jag veta?
Jag kopplar bort när jag skriver, så mycket vet jag, det är en sorts sinnesfrånvaro som låter mig arbeta, oberört och fritt. Men nu försvann den, när jag försökte beskriva och formulera den så flydde den sin kos, självmedveten och blyg. Som när den där underlige mannen gav mig komplimangen för min retorik och hållning, då jag bara spelade en roll för kvällen och försökte göra mig lustig på hans bekostnad. Och få uppmärksamhet, såklart, så mycket självinsikt har jag ändå. Fast det lyckades ju ändå, och det är väl en uppmuntrande tanke.
Jag sitter och funderar på vad jag ska lägga in här på slutet nu, för jag ska sova snart och känner mig ändå inte riktigt färdig. Jag skulle vilja skriva och bifoga så mycket, men inget som kan förmedlas från en skärm till en annan. Jag är inte säker på att jag kan förmedla den från mina tankar till dina, ens i person, men jag fick plötsligt känslan av att den dagen jag finner någon som jag kan förmedla en sådan tanke till så skall jag skatta mig lycklig. En majestätiskt svävande örn över ensliga, fjärran sjöar och skogar långt i hjärtat av en öde kontinent, känslan av frihet, omedelbar närvaro och den där överväldigande enheten med naturen och samtidigt hur vi strävar att skilja oss ifrån den med varje andetag vi tar.
Förstår du mig?
Jag antar att jag kan försöka något, även om det kanske inte blir vad jag från början ger mig ut för att skapa.
Det susar från vägen, det är dårarnas irrande vimmel
Långt bortom sjöarna belyser de vår glittrande himmel
Men andas lugnt, över oss har de ingen makt
Här i vår stillhet härskar endast enkelhetens prakt
De kommer inte rubba oss eller störa får frid
De har inget intresse och alls ingen tid
Lägg dig igen på min vilande axel och sov
Låt oss med rofyllda andetag sjunga vår lov
Ty vår värld må vara ung och ännu ej rörd
Och vår ätt må ej vara av ädlare börd
Men här har vi funnit en plats i himmelskt land
Här vill jag bliva en stund, och blott värma din hand
Jag antar att det inte riktigt blev vad jag pratade om förut, men något blev det i alla fall, och nog skall det räcka för ikväll.
Sov gott, och på återseende.
