Andrum
"Victorious warriors win first and then go to war, while defeated warriors go to war first and then seek to win."
-Sun Tzu, "The Art of War"
Det finns stunder då allt hopar sig, då den långa tystnaden och lugnet bryts itu, men inte med ett skarpt brott utan med en molande, gnagande ihärdighet tills slutligen den sista stickan i grunden vittrar sönder och hela vikten av vardagen samlar sig på den oförbereddes axlar och krossar denne till marken. Idag är kanske inte en sådan stund, och nog har jag upplevt mångfalt värre, men jag kan ändå känna hur något samlar sig och hur jag borde vara förberedd. Vad det nu än är som väntar mig, även om det så må vara ett hjärnspöke.
Det börjar alltid smått, som denna morgon då jag försov mig och helt enkelt bestämde mig för att inte stressa eller med en illamående känsla i magen rusa ut genom dörren och kasta mig på cykeln. Jag insåg att det skulle vara lönlöst att skynda med ohelig hastighet, göra en sen entré för enbart en timmes föreläsning, bara för att sedan behöva ta mig hem igen och gå till jobbet kallsvettig och sömnig. Jag behöver vara mer samlad än så för att klara av ytterligare en lång på kvällen utan att göra mig till åtlöje inför en ännu större skara än förra gången. Nog var det kanske inte så farligt förra gången, och jag tror att de hade förståelse, men för mig var det inte okej, jag hatar att stå okunnig och utan någon aning vart jag borde vända mig. Den känslan av maktlöshet och av att vara oduglig i min roll kan vara nog för att få mig att helt tappa fotfästet. Och jag kan inte falla nu, hur ostadig marken än må vara så måste den hålla för det som jag känner är på väg. Jag har inget val, den måste hålla.
Nog om det. Jag hade svårt att sova igår kväll (därav det sena uppvaknandet), antagligen var det på grund av min förvridna dygnsrytm, men i vilket fall som helst så låg jag och tänkte länge. Allt möjligt kom upp i mina tankar, ting när och fjärran i tid och rum. Jag tänkte på sommarresor i det förflutna, människor jag träffat och saknar eller helst vill glömma, på framtiden och vad som skall bli av denna resa jag påbörjat, men framför allt tänkte jag nog på regnet som föll utanför och på den ensliga skymten av billyktornas ljus genom persiennerna, på väg någonstans mitt i natten, ensam och planlös.
Där sitter hon vid fönstrens gråtande skärmar
Ser blott ljuset från lyktorna som i regnet sorgset sig buga
Hör ej vad som likt barndomens fruktan sig närmar
I det kalla rummet där skuggorna envist truga
Där sitter hon mellan vad som är och det som var
Hon kan aldrig undkomma men ej heller bli kvar
Så hon skakar av sig den iskalla välbekanta handen
Och strävar att resa sig för att åter känna banden
Strama åt kring leder och hennes hämmade händer
Nej aldrig blir hon fri från det sjudande djup
Där världen strilar förbi i en stum och blågrå skur
Fångad bakom gallret till ett oändligt stup
Men hon vill så gärna falla, och aldrig fråga sig hur
Bilen där ute i regnet må ha längtat till det varma, trygga hemmet, men visste ändå inte hur jag längtade att vara i dess ställe. På väg mot ett fjärran mål med endast natten som medpassagerare, gatlyktorna som vägvisare och med regnet som en böljande och skyddande hand, hur jag avundades den.
Solen skiner där ute, himlen är blå och molnen klarvita, bara de gulnande löven skvallrar om att vinden som blåser är kylig och luften berövad på de dofter som hör sommaren till. Bilden lockar mig, men jag vet ändå bättre. Förr eller senare måste jag ändå ut, men jag skall inte gå oförberedd den här gången.
