I Nattens Sista Timma
Han väntar där i mörkret som tätnar i ditt hus
Befriar dig från skuggor och blåser ut ditt ljus
Befriar dig från skuggor och blåser ut ditt ljus
-Nordman, "I Nattens Sista Timma"
Jag har inte särskilt mycket att skriva om idag, ville mest lägga ut dikten som jag fick för mig att skriva så här sent på natten... Jag borde verkligen sova mer, det börjar gå ut över min vardag och mina möjligheter att göra sådant jag borde. Borde, ett ord som jag finner att jag hör och använder alltför mycket nu för tiden. Eller så har jag bara blivit mer känslig för det, mer ansvarsfull, Gud förbjude?
Det vet jag inte, men jag vet att trots allt som klappar ihop, strular och krånglar så klarar jag mig ändå ganska bra än så länge. Jag skulle kunna sitta och vara negativ i ytterligare en kvart innan jag måste sova, men jag vet verkligen inte vad det skulle löna till. Det kanske verkar omoget och lite underligt att dra sin sinnesstämning så starkt från musik, men ibland när jag lyssnar på särskilt uppiggande musik eller i övrigt inspirerande toner så känner jag hur orden eller bara melodin fyller mitt väsen och får mig att sväva utanför kroppen.
Ja, det låter hemskt konstigt och klichéartat, jag är medveten om det, men likt kärlek så gör det inte musiken mindre överväldigande när man väl känner hjärtat vibrera i samma läge som musiken. Om det så är Bruce Springsteen, Chopin, Rammstein eller Yoshida Brothers. Eller allihopa, alla på samma gång.
När jag skrev den här dikten var det andra tongångar i mitt huvud, och det reflekteras nog i orden, men just i denna stund är det "Ännu Glöder Solen" som ljuder i mina öron, och om jag ändå inte finner att jag tror på framtiden, kärleken och hoppet om många lyckliga stunder framöver. Det krävs inte så mycket för att väcka ett slumrande hjärta, om så bara för en stund.
I skimmed the waters edge
On a windy autumn day
I walked to the liquid ledge
To breathe the water's spray
And at this barren shore
I did in the distance spy
A dragon fighting at the fore
With eyes cast at the sky
What foreign creature was this
To boldly crush the waves,
Defy its icy embrace and kiss
And shorn its coral caves?
Born upon wave, wind and tide
The dragon clawed his way
To a land that blithely did abide
And forever would recall this day
On a windy autumn day
I walked to the liquid ledge
To breathe the water's spray
And at this barren shore
I did in the distance spy
A dragon fighting at the fore
With eyes cast at the sky
What foreign creature was this
To boldly crush the waves,
Defy its icy embrace and kiss
And shorn its coral caves?
Born upon wave, wind and tide
The dragon clawed his way
To a land that blithely did abide
And forever would recall this day
Ni får ursäkta den bjärta kontrasten i tonläget, men jag kände att jag vill lägga upp den trots allt. Allt skönt är inte lycka, och all lycka är inte skön. Tro det den som vill.
På återseende.
Kommentarer
Trackback
