Los

---

Dagens inlägg innehåller skadliga doser politik, du har blivit varnad.

Hur kommer det sig att vi i den starkaste högkonjunkturen i mannaminne och med en borgerlig regering med mandat för förändring av arbetsmarknaden fortfarande har väl över en miljon arbetslösa i Sverige? Trenden har definitivt gått åt rätt håll sedan regeringsskiftet förra året, över hundratusen nya jobb har tillkommit och till skillnad från planen under socialdemokraterna får även arbetande familjer behålla mer av sina ökande löner under den här mandatperioden, vilket jag har svårt att se fel med i ett av världens mest hårdbeskattade länder. Men varför denna kvarvarande miljon? Hur kommer det sig att de står kvar utanför arbetsmarknaden och inte tar del av denna ekonomiska explosion? Det finns förstås otaliga skäl, men skall man bryta ner dem till ett fåtal punkter finner jag fem huvudorsaker.

1. Kvarvarande förtidspensionärer och långtidsarbetslösa från s-tiden.
2. Regelverk som missgynnar småföretagare och deras möjlighet att anställa.
3. Den offentliga sektorn, vår största arbetsgivare, expanderar inte i takt med marknaden.
4. LAS (a.k.a. LÅS) bibehåller orörligheten på arbetsmarknaden vilket leder till ovilja ge fast anställning.
5. Skattetryck i förhållande till bidragsnivåer och a-kassa.

1. Det är ingen hemlighet att för att bekämpa historiskt stora arbetslöshetstal skapade Persson-regeringen en rad olika åtgärder som skulle agera mellansteg från utanförskap till arbete igen, men framför allt fingerades talen genom katastrofala antal förtidspensioneringar och långtidssjukskrivningar som förpassade dessa olyckligt drabbade individer långt bort ifrån de politiskt laddade procenttalen. Dessa människor fick istället för en kraftfull och livgivande rehabiliteringsprocess med en tillbakagång till (eventuellt deltids) arbete en enkelbiljett till utanförskap och bidragsberoende där knappast någon av dem hade föreställt sig inom fem år. Fråntagna det stöd som de skulle ha behövt inom det första året, helst första halvåret, blev de istället fast i det byråkratiska limbo där arbete inte var möjligt, dels tack vare bristande rehabilitering och dels tack vare en stark politisk ovilja att på något vis föra dessa undangömda "siffror" tillbaka till ett givande arbete, en egen fast inkomst och självrespekt. Dessa individer lever kvar i samma förhållanden idag som de en gång forslades undan till, den förlorade generationen som vi räknat med för att kunna klara av den ålderskulle vi inom ett årtionde kommer att känna den fulla effekten av i vårt samhälle. Det mest tragiska är att ingen vinner på det, människor tappar sin självständighet och sin självkänsla, samhället står för räkningen och ovärderligt mänskligt kapital går förlorat för varje dag som går utan steg tillbaka till arbetsmarknaden.

2. Sverige är ett land av företagare, ett fåtal stora som vi alla känner till och räknar med, Ericsson, Scania, Sandvik och Volvo, men den stora majoriteten kommer i sina arbetsliv inte tillbringa en enda dag på såna arbetsplatser utan kommer att arbeta i småföretag eller driva egna företag, det är det som den svenska ekonomin har levt på sen industrialiseringens första dagar. Trots denna tradition är det till storföretagen som svensk ekonomi av någon anledning ska sätta sin tillit och vända sig till i svåra tider. Visst har de presterat väl och nog har de bidragit till vårat bistånd, men utan våra småföretag finns det ingen svensk ekonomi att tala om, alla underleverantörer och entreprenörer som varje dag driver kugghjulen i ett av världens mest välmående länder. Utan omsvep måste vi grunda regelverket på företagens villkor och inte tillåta denna fortsatta rovdrift på svensk skaparkraft med orimligt omfattande byråkrati och regelverk samt de oförskämt stora arbetsgivaravgifterna som för många omöjliggör att anställa extra arbetskraft där den verkligen behövs.

3. Den offentliga sektorn är som bekant Sveriges största arbetsgivare, till exempel kommer över 70% av forskarutbildade studenter att arbeta inom den offentliga sektorn och mindre än återstående 30% i privat ditto. Den offentliga sektorn anpassar sig långsamt och klumpigt till marknaden, men den är också beroende av tillväxt inom den privata sektorn som genom skattemedel ska ge den ett tillskott vilket ger en försvagad och försenad effekt gentemot de privata aktörerna inom samma område, både i Sverige och utomlands. Så länge kommuner, landsting och statliga företag saknar medel kommer de inte att nyanställa och i många fall går ökade medel till löneökningar och pensioner istället för nyanställningar. Likt i punkt två måste den svenska befolkningen och arbetsmarknaden ställas om till att förlita sig på marknaden istället för ett ineffektivt och tillväxtmördande offentlig sektor.

4. Inte så mycket nytt som måste sägas här, LAS förhindrar den rörlighet på arbetsmarknaden som ger liv åt ekonomin, det räcker att se till Danmark för att bekräfta att flexicurity är den rätta vägen för att stimulera den svenska ekonomin istället för att fortsätta att gräva ner sig i en lönlös (ursäkta ordvitsen) debatt om bidragsnivåer. Kommer fler i arbete kommer bidragsnivåerna vara betydligt mindre väsentliga då fler bidrar till systemet och färre måste använda sig av det, med andra ord kommer vi gott och väl kunna att behålla en dräglig levnadsstandard för arbetslösa utan att låsa in dem i utanförskap, samtidigt som vi får ökade medel att satsa på det väsentliga.

5. Så länge allt ovan förblir som det är kommer en viktigt faktor att spela in, och det är frågan om arbete lönar sig. De flesta säger omedelbart att det är klart att man får mer i kassan vid slutet av dagen om man arbetar än om man går på a-kassa, men frågan är om skillnaden är så stor egentligen, och framför allt om skillnaden är tillräckligt stor för att man skall orka ta sig an ett nytt jobb efter en obestämd tid borta från arbetsmarknaden. Osäkerhet på sina egna förmågor i en ständigt förnyande arbetstillvaro gör många ovilliga att anta erbjudanden där de inte känner sig trygga, men också finns det en stor obalans mellan de förmågor som efterfrågas och de som finns i utbudet av arbetskraft. Vi kan inte skapa en arbetsmarknad efter de förmågor som finns, hur gärna vi än vill, vi måste anpassa våra förmågor efter den arbetsmarknad som finns och det innebär inte bara omträning utan också att vi måste ta ökat ansvar för vilken utbildning som en elev eller student väljer till att börja med. Tills vidare måste i vilket fall som helst bredda utrymmet för arbetstillfällen med låg beskattning för människor med "oönskade" kunskaper i processen av omträning. De får en inkomst och en möjlighet att utbilda sig, företagen får billig arbetskraft och fler kommer i arbete istället för i bidragsberoende.

Sverige står inför många problem de kommande åren, men kan vi inte lösa utanförskapet innan vi möter ålderbergets oundvikliga pensionering kommer de generationer som byggde Sverige finna att äldrevården och pensionen sannerligen inte var det de hade väntat sig efter alla åren med västvärldens högsta skattetryck och dryga fackavgifter. De tror att det är illa idag, men de har inte sett början på tunneln än.

Ja, apropå rubriken, hädanefter gör jag som Cato.

För övrigt anser jag att LAS bör förgöras.

---

Så kom fallet. Jag visste att det skulle komma, och på något vis känns det nog bättre därefter, men jag föll likväl.

---

A king I was, loved and wise,
Respected for the peace I brought
In all the land from sand to ice,
An age of prosperity I sagely wrought.
But in all hearts dwell envy and fear,
It festers in the absence of reason,
Most of all in those we hold dear,
Thus is born all earthly treason.

---

Så vad gör jag nu? Fortsätter som vanligt, ser det ut som. Med brusten vilja och förrått mod skall vi alla den vägen vandra. För vandra måste vi. Nåväl, vi måste inte tvunget kämpa vidare, men i slutändan väger skälen alltid tyngre för att fortsätta. Så dikteras våra liv av fruktan för det okända.

---

I övrigt kan jag fortfarande inte skaka den känslan av att vad jag än gör, vart jag än hamnar så kommer jag aldrig att bli nöjd igen. Jag hade den chansen och jag har släppt den för alltid, den ligger inte längre hos samma person och den kommer inte igen ens under samma krav. En enda gång hade jag den känslan, under den tiden, med henne, men jag vet inte vilket som är värst, att jag inte kan komma tillbaka dit eller att jag inte vill.

Jag tror att det är en grundläggande skillnad i synen på förhållanden som gör mig så missanpassad till vad som står att fås människor emellan under konventionella åtaganden. Jag är en misantrop, gud vet, men för den sakens skull står jag inte över vårt biologiskt betingade tvång till närhet. Om man kunde få närheten utan påtvingat kallprat, svepskäl och osagda gränser och fördrag. Varje steg blott en hårsmån från att utlösa en ny mina på vägen, en väg kantad av otaliga bekymmer och besvär, men främst ändå är det en väg utan mål. I alla fall för min del.

Med det sagt är jag inte någon självisk igel utan hänsyn eller förmåga att ge något till den som i denna teori skulle gå med på ett "människolöst" närhetsförhållande, jag säger inte heller "ge tillbaka" för att det skulle antyda att jag var den i första hand mottagande parten, vilket vi alla vet inte är sanningen i det normala heterosexuella förhållandet idag, eller nånsin. Kvinnan må välja, men för den delen är hon inte den givande, och trots det betraktas det alltid som kvinnans medfödda rätt att vara den parten som besitter godkännanderollen. Den delen av könsmaktsroller har vi bekvämt nog glömt bort i en tid då det mesta verkar vara männens fel.

Nåväl, det var ett sidospår, som jag sa så är det utan tvekan så att jag i ett sånt förhållande med lågande vilja och glädje skulle ge vad jag har, om bara det funnes någon att med samma glöd besvara den känslan, då skulle jag ge allt. Men nog är människan begränsad, och nog är det min avvikande syn på samvaron som hindrar mina chanser och möjligheter att bli lycklig, hur många konventionella chanser jag än må bjudas på.

Om det funnes en sådan kvinna, då vore allt annat som hänt historia, och livet började nu.

---

Om jag ändå bara vågade säga det rätt ut så du förstod precis vad jag menade. Jag sa det till dig, men du hade ingen aning vad jag menade eller syftade på, det kunde du inte ha gjort och jag klandrar dig knappast för det. Men jag sa det, och jag visste att det var rätt, och jag visste att om du hade förstått vad jag menade så hade du nog hållit med.

Man ska inte nöja sig med mindre när det kommer till så viktiga saker.

Jag vill men jag vill inte på det här viset.
Jag söker fortfranande, för det är inte du som fattas.
Du förtjänar bättre, någon som inte väntar på något annat.
Någon som här och nu utan tvekan skulle säga ja.
Utan tvekan, utan eftertanke och med enbart ett leende.
Men det är inte jag, det är inte mig du vill ha.
Jag undrar om du inte på något plan anar det själv.
Jag hoppas det så att vi inte behöver genomlida charaden.
Vi förtjänar något annat, du och jag, något verkligt.
Och jag önskar att jag hade lyssnat på mig själv förut.
För jag visste det för längesen och ingenting har förändrats.
Mest av allt önskar jag att jag kunde vilja det här.
Och att jag inte kommer att såra dig.

Det blev hackigt, kortfattat och simpelt, men jag tror inte att det skulle tjäna på att framställas i någon bättre dager än vad det egentligen är. På den här bloggen ska jag kunna vara ärlig och rättfram, så här är det, alla välmenande eufemismer åsido:

Jag finner henne inte attraherande.
Jag känner mig inte bekväm att ses med henne.
Vi har fundamentalt olika åsikter i en rad för mig viktiga och oviktiga frågor.

Jag är en liten människa, men jag kan i alla fall erkänna det.

Och så är jag sjuk, och imorrn kanske allt det här verkar mindre läsvärt och det får försvinna i alla fall, men just nu är det som det är med det.

God natt.

---

Det gick vägen, på sätt och vis, och visst gick det ungefär som jag hade tänkt mig, även om det fanns ett antal avstickare på vägen som blev... intressanta i sig. I en uppsjö av möjligheter där jag definitivt hade kunnat ta en annan väg så höll jag mig i slutändan till den jag från början valt. Just då kändes det rätt, jag kände att jag kommit hem och bara kunde slappna av och invänta fördelarna. Det var säkert.

Men nu vet jag inte vart jag ska börja.

Jag känner mig inte bara låst, jag känner mig lurad och jag känner mig besviken. Kanske inte på henne, men på att jag ändå tog den säkra kompromissen istället för att våga ta chansen och gå efter det jag egenligen ville ha, det jag längtat efter och värdesätter så mycket mer än det jag fick. Krasst, förvisso, och inte så lite arrogant, men jag vet att jag hade chansen vid mina fingerspetsar och att om jag hade tagit den så hade jag varit lycklig, om än så bara för stunden, men jag hade fått det jag eftersträvat så länge och bara vågade drömma om förut. Jag tog den säkra vägen och nu har jag inget som håller mig kvar vid det jag egentligen aldrig ville ha.

Så ska jag stanna med henne nu för att jag hellre skulle finnas i den här situationen än att förbli ensam? Ska jag spela och låtsas för att behålla en känsla av närhet och samvaro? Jag borde tycka om henne, jag borde vara såld och tänka på hur jag ska göra för att ta vara på faktumet att hon utan tvekan vill ha mig och få detta att vara. En bra början vore kanske att faktiskt vilja ha det här, men just nu är det verkligen ingenting som håller mig kvar. Det som bevarar och stärker ett förhållande, den där upplevelsen av att vara lyckligt lottad i hennes närvaro och den ryggmärgskänsla som man inte kan eller behöver förklara, det är det jag behöver, ingen kompromiss för att lappa ett repat självförtroende. Som bevisats denna helg har jag inga skäl till att ha dåligt självförtroende i den avdelningen. Jag har råd att vänta.

Arrogant, javisst, men så är oftast sanningen i munnen på djävulens advokat.

Sen om jag har lust att vänta återstår att se, men just nu har jag ingen lust att vara den som nöjer sig med mindre. Särskilt inte när jag vet att det finns mer därute, även om jag inte får det eftersom jag inte tar mig tiden att jaga det. Jag minns fortfarande den sommaren då jag träffade henne och insåg att även om man kan nöja sig med mindre och finna tillfällig och flyktig lycka är det bara glitter och kattguld jämte känslan av att just ha sträckt sig efter ljuset, och med fingret snuddat gud.

Jag minns.

---

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.

Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.

---

Det kommer bli en lång vinter, sannerligen, men jag står beredd.

---

Så tickar de sista minuterna iväg av ännu en dag utan särskilt mål eller meningsfull sysselsättning. Nog för att man blir trött av att jobba, men just nu är jag trött på att inte göra det, jag behöver göra något som jag kan ha som en hållpunkt för tankarna. Jag mår bättre av att tänka på vad som hände på jobbet igår kväll än av att inte kunna specificera vad som hände förra kvällen för att den var precis som alla de oräkneliga, tomma kvällarna innan den. Det är som med äldre och deras behov av besök, fritidssysselsättningar och intellektuell stimulans, man måste ha det för att hålla igång tankarna. I mitt fall tror jag främst att det är det sociala jag behöver hålla till liv eftersom det verkligen inte kommer sig naturligt för mig utan är något som domnar bort och glöms bort. Efter ett par kvällar i rad på jobbet är jag alltid skarpare och, om jag nu får säga det själv, charmigare än efter att ha spenderat ytterligare en rad kvällar framför datorn och tvn i lägenheten. Visst för att det är en tom, meningslös jakt på bekräftelse och flyende ögonblick av fladdrande hopp, men vad är ett grymmare öde än att aldrig känna alls?

Finspråket åsido, imorrn gäller det. Lyckligtvis har jag tillfället att öva mig innan, i vänners sällskap dessutom, men sen gäller det, och det här kommer att vara den första och enda chansen jag får. Jag borde vara nervös, men av något underligt skäl har nervositeten ännu inte inträtt, ett bra tecken i det förflutna, men än är det ett tag kvar innan jag verkligen står öga mot öga med det jag måste göra. För en gångs skull tror jag på min förmåga att klara av detta.

Jag måste.