Los

"A wind has blown the rain away and blown the sky away and all the leaves away, and the trees stand. I think, I too, have known autumn too long."
-E. E. Cummings

Hösten har kommit, fallit över hedarna, härjat träden och sargat den grönska som den ärvde. I bleknande morgnar ser jag bara spöken av en levande värld, förlorade i en dimma av dödsångestslängtan och förirrade strimmor av ljus, kvarlämnande av den hand som värmde mig. Suddiga gårdar rusar förbi mig och träden följer dem tätt inpå, de räds ängarnas gråa tomhet, himlens likgiltiga askdräkt. Allt rusar förbi dessa dagar. Känslor förfars och förtvinar, kvävda av ett alltför hungrigt gap. Tiden tycks bo med träden, och springer med dem genom den disiga jordevärlden. Solen tycks mig ändå förgängligast av dem alla, den visar så sällan sitt ansikte, det måste vara den flyende ryggen jag ser. Enbart molnen blir mig till sällskap i min stadigvarande resa, endast i det förblindande gråa ljuset ser jag klart vart jag är på väg.

Jag minns det så sällan numera, hur jag drömde så nära intill en gång, hur jag drömde om allt som kunde vara. Nu drömmer jag inte mera om sådant. Bara fjärran spektakel når mig, berövade sin smak, doft och färg, enbart främmande och för mig djupt besvärande. Det är svårast att se i ögat den som inget har att gömma, likt osmos dras det svartaste inom oss till dem, sipprande ur våra ådror, löpandes ur vår gom. Vi blöder hemligheter, så att vi kan se en aning av det mörka även inom dem, vår trygghet kräver det.

Vi räds det vi inte förstår, men hur lite vi förstår det vi inte räds. Vem förstår barnens livsglada lycka, då de så litet av livet beskådat? Vem förstår fågelns luftlättjade flykt, annat än som ett konstverk och en metafor för de landkedjade där nere?

Något inom mig förstår ändå alltför väl den man jag blivit. Något kallar mig mot de mål jag aldrig eftersträvat och höjer min hand där jag alltid ämnat sträcka ut den. Det svarta, avgrundsdjupa i själen som mannen som hörde Zarathustra varnade oss för att beskåda i det påträngande, påfallande fula ljus som vår lycka inbegriper. Bäst att stjäla en kort blick i djupaste vemod, och aldrig blicka tillbaka mer. Att känna det ansikte som jagar dig men aldrig inpränta det. Om jag ändå finge leva ett liv fritt från flykt.

Det eldiga har falnat till det urvattnade, det fantastiska döende förbytt i odöd blaskighet som vandrar genom våra dagars rum. Natten håller ännu visst rum för liv, att liksom genom sin mörkaste själ kunna vandra blind för dess innehåll, och enbart se ljusets källor. Vilken gåva det är, en glittrande regning höstnatt, tusen pärlor på den enklaste väg, en spegel i varje dike. Men inte ens natten får länge för mig vara orörd.

De mest huggande känslorna av tvivel stjäl nu min sinnesro, den djupaste misstron förgiftar min själ och allt mitt lugn vittrar med varje tickande minut, plötsligt så sårande och nära, som skiljda från de långt gångna timmarna. Jag finner mina vapen mot paniken, som jag smitt med tårar och tålamod, men inget är som förr. Den känslan av hjälplöshet, som där infinner sig i brist på möjlighet att hjälpa en annan, måste räknas till naturens grymmare påfund. Det är inte jag som behöver hjälp, ändå finner jag mitt inre blottat för händelser långt, långt bortom mina slitna händers räckvidd. Och det är som alla de eldar som sommaren lånade hösten har flytt in med människorna, men inte i handling, utan i förtvivlan gör sig påmind. Röda, heta sinnesbilder, med svart och smutsigt gul rök förgiftad och förbytt från de drömmar som hör våren till och levs ut i längtansfulla sommarmånader.

Det är sannerligen en ful och sliten årstid, hösten. Av sommarens börd men ej dess barn, till vintern skyldig men ej till densamme vital. En bortglömd och bäst förbisedd rostig länk. Över vintern ligger ett gravtågs mörka, putsade prakt, något evigt, heligt, oövervinneligt, likt dödens kalla och oeftergivliga hand. Hösten är förruttnelsens tid, tiden för kylans sjukdom utan värmens kärlek, kärl för död men aldrig det hopp om förnyelse som våren lånat vintern. Vintern sover värdigt, hösten är vaken men ändå sömnigt betryckande. En motsägelsefull tid utan paradoxens upprymmande vidder och djup. Hösten är sommarens komposthög. Stinkande och döende. Bara i våren kan dess blommor spira, i sommaren dess blommor gå till frukt. Sommaren i detta fördömda land lovas vara vackrast i världen, men dess senare månader ger jag inte mycket för.

Är det så fel att jag söker mig tillbaka till sommarens löften och värme? Har jag brutit mot min innersta kod?

Jag har bara en kod, så länge jag kan minnas, som stått sig med åren. Jag vill leva, och om inte annat födas på nytt. Leva väl och i flammor förgöras, ej med ärgade sår segna till den multnade marken. Skall jag ärgas skall det vara som evigt rakryggad staty. Skall jag såras så skall det vara med brännande ord och brusten kärlek. Skall jag segna ned så skall det vara i matthet och en luftlätt lycka i en kvinnas famn. Var det så han sade, den gamle mannen Zarathustra? Jag undrar, ty jag blev aldrig den att höra honom tala.

Är det förresten så fel, det jag ämnar göra? Inte hemskare än den känsla som bebor mig nu, inte ett svårare brott än den ångest som hemsöker mitt inre öga. Hade jag kunnat finna min räddning annorstädes? Där tvekar jag ännu. Men ännu vill jag heller intet veta. Ikväll vill jag bara bereda mig för en glimt av det innersta, känna tomheten susa, klösa och vråla.

Vad som väntar där bortom?

Det försvann i dimman.

Och när man talar om "Naqba" (som för övrigt i sin ursprungsmening användes för att beskriva delningen av Levant, dvs att Palestina och Syrien delades mellan brittiskt och franskt mandat) så kan man väl också vara ärlig nog att erkänna att över 850'000 judar fördrevs från sina hem och egendomar av arabiska pöblar, där många mördades, misshandlades och förnedrades alltmedan de såg sina världar raseras.

Vart idag ser ni judiska flyktingar sitta i läger med 60 år gamla husnycklar kring halsen, gråtandes över de orättvisor som förföljt deras folk genom åren och krävandes hämnd på de ansvariga? Trots att judiska privatpersoner berövades på allt de ägde, bland annat de ca. 100'000 kvadratkilometer land, för övrigt fem gånger så stort som Israel är idag, så "glömmer" svenska medier rutinmässigt att ta upp detta i redogörelser för Israels grundende för 60 år sedan.

När arabstaterna invaderade den nyfödda staten Israel ockuperade man Västbanken, Gaza och Golan utan någon som helst laglig rättighet och fastslog det som sedan skulle bli verkligheten i regionen, att palestinierna hålls i så kallade flyktingläger när de i själva verket är etablerade samhällen där tre, snart fyra, generationer fötts och växt upp. Trots att flyktingar i alla andra länder i världen bara kan vara de som faktiskt flydde från sina hem så har man i Palestina gjort särskilda regler och till och med en särskilt organisation (UNRWA) som berättigar hela det palestinska folket till FNs flyktinghjälp på samma sätt som (om det tillämpades på samma sätt i Israel) skulle innebära att i stort sett hela Israels judiska befolkning skulle vara flyktingar.

Det är lustigt hur man talar om palestinska flyktingar och hur judarna kastade ut dem från deras hem, pratar om en invandringsvåg av judar som "översvämmade" Palestina, samtidigt som man vägrar prata om vart dessa judar kom ifrån. Var det Europa? Till mycket liten del, de rika europeiska judarna flydde till USA där de hade ekonomisk och politisk trygghet. Det var judar från arabländerna och öststaterna (Sovjet förföljde judar i mycket stor utsträckning, särskilt då Stalin började bli gammal, gaggig och föll in i det gamla klassiska europeiska fritidsnöjet judejakt). Och var inte de flyktingar också? Förlorade inte de all sin egendom och i många fall sina liv för att någon hade bestämt att de inte längre fick leva där?

Det är sent, och det finns alldeles för mycket att skriva här, men en sak måste sägas:

Hatikvah.

Hoppet. Hoppet lever, i 60 år har det överlevt. Må det för alltid lysa så klart som Davids stjärna nu strålar som en fyr i den mörkaste natt och bländar hatet och våldets makter och tvingar dem att bekänna färg.

As long as in the heart, within,
A soul of a Jew is yearning,
And to the edges of the East, forward,
An eye gazes towards Zion,

Our hope is not yet lost,
The hope of two thousand years,
To be a free nation in our land,
The land of Zion and Jerusalem

---