Los

Det finns en karta på min vägg, den låter mig med en anblick betrakta världens alla länder, städer och flaggor i sin enorma helhet och förundras över de otroliga vidderna där vi bor och lever våra liv, och än mer beundra de enorma tomheterna, där vi människor är blott tillfälliga skönhetsfläckar på ett likgiltigt hav av gräs eller isblåa horisonter. Det är förunderligt hur pass stor världen är vid första anblicken, tanken på att vi skulle "överbefolka" denna rika planet slår mig som befängd när jag för mitt inre målar upp alla områden som i stort är obefolkade och ändå så pass fyllda av liv. Så slås jag av svaret, ett enda ord i sin enkelhet som rymmer svaret på den osannolika sanningen, som Tage Danielsson uttryckte det en gång i tiden.

Lättja. Lathet, om man så vill, eller orkar.

Det är den mest pressande och obekväma sanningen, paradoxalt nog, vår evinnerliga ovilja och oövervinnliga eftergivlighet till minsta motståndets lag. Vi har knutit oss själva till en likgiltig världs hårdnande grepp om vår överlevnad, och vi har gjort det med stolta fanfarer om framsteg, med drömmar om stjärnorna och de myllrande horisonternas lockande ansikte. Vi befinner oss inte i en kris som bäst beskriv med alarmerande rubriker om en nära förestående kataklysmisk undergång. Ej heller är de stigande ångor vi ser de första tecknen på det gehenna av eld och död likt våra förfäders visioner av den sista dagen. Det vi söker svaret på är inte en fråga om vårt omedelbara leverne, det är en fråga om vårt mål. Eller rättare sagt, viljan att knyta sig till ett mål.

För mål behöver vi, bristen på klara och tydliga mål förvirrar och urvattnar våra ansträngningar till bleka och huvudlösa fumlingar med brända fält och förtvinande liv i sina spår. Men faran vi möter i vår nyblivna ansträngning att finna en generationsuppgift är den skenbara enkelheten med vilken vi kan ta oss an den fråga som vid den första anblicken verkar så enkel, fyrkantig och enkelt utstakad. Men även här finns djupa, likgiltiga hav som rör sig i sin egna, tidlösa rytm, vare sig vi väljer att känna igen dem eller ej. Vi kan låtsas att vi med svepande, grandiosa handlingar kan vända havet och bryta dess bana, men när vi står vid vattnets rand ter det sig ogenomtänkt att gräva ner sig djupare i sanden istället för att bygga vallar och förflytta sig till högre belägen mark.

De gärningar vi väljer måste stå i proportion till problemet, och de utmaningar vi tar oss an måste stå i proportion till vår förmåga.

Är det själviskt att endast se till sin egen räddning när den räddningen som föreslås av ens medmänniskor är den säkraste vägen till en grund och illa grävd grav? Skall man vara betingad till den empati som leder till en ansats att ändra och styra, även när man vet att den lösning man föreslår kommer att förkastas och ignoreras tills den stunden då ingen längre står att räddas. På så vis vore det solidariskt, att drunkna i samma syndaflod som de som inte såg ljuset, att inte tycka sig stå över de andra och därmed rädda sitt liv. Men står jag ändå inte över de andra när jag använder den visdom jag blev given och tar mig till högre marker när jag ser horisonten förmörkas?

För det verkar alltmer som om vår väg till denna punkt var oundviklig i slutändan, som om vi alltid styrts till ett och samma mål, oavsett vägens krokar och dalar. Så varför förnekar vi de hjälpmedel som i det förflutna förlöst oss och kastar oss i armarna på de bakåtsträvande som med säkerhet kommer att föra oss till avgrundens rand? Lättja. Det är lättare att gå tillbaka längs den stig man stakat ut än att ta steget ut i det okända. Vi saknar den tro som behövs för att våga fortsätta på stigen som burit oss så långt. För vi kan aldrig gå tillbaka nu.

Vi kan ännu det rätta dock vilja.