Los

---

---

Jag är förvisso inte skolad, ej heller särskilt berömd, men nog kunde jag lära dem ett och annat. Om jag nu inte skulle gå för att laga dem på annat sätt.

En helare som brister inuti, så fortlever denna eviga ironi. Och även i löpande text och tal, rimmar jag vidare fast tråden är hal, så letar jag ändå efter mening med min kväll, så att jag på lektionen imorgon ändock ej får skäll. Men fortfarande strävar jag i irrande hets, för att lätta den låga från framtidens svets, som söker att foga och nogsamt fastbinda, det jag ändå hoppats förhindra. Nu måst kvällen sluta med enkelt farväl, för i vår värld finns bara vägskäl, och letar du efter frälsningen vid dess slut, leta vidare där ingen varit förut.

Godnatt.

---

Det är alltid en underlig känsla att genom litteraturens sömnigt dammiga korridorer plötsligt finna sig själv öga mot öga med någon som för längesedan gått ur tiden, att finna sina tankar på hans papper, och hans ord i mitt sinne. Jag borde göra en räd i föräldrarnas boksamling, för att se om hans verk kanske kan finnas där ändå, så att jag än en gång får se svart på vitt de orden, de skälvande eviga ord som ekar i mitt huvud än idag. För att återuppfriska minnet, eller introducera den som ej läst boken i fråga, Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", kan jag här återge det särskilda stycket jag tänkte på.

---

Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta - för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.

*

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.

---

För vem skriver jag detta? För vem skriver vi? Ej för oss själva, ej för våra vänner eller nära och ej för vår bikt. Vi har behovet att höras, men vågar ej göra där vi syns, vi vill vara den ensammes avskiljda tanke och folkets dånande röst, som även Söderberg skrev en gång i tiden. Det är sannerligen både otäckt och spännande att se ner i djupet på själen av den man som levde för så länge sedan, hans tankar, ord och syn på livet, om än via ombudet Tyko Gabriel Glas, och finna att man i den stora, avgrundsdjupa men likväl spegelblanka ytan blott finner sin egen åsyn.

Skriver vi för att i vår ensamhet finna andra? Att på något sätt sträcka oss ut, när vi inte vågar visa vår ömma hand för att istället räcka dem ett fullskrivet blad, för att däri spegla sig.

Jag önskar att jag någon fann, som inte ville blott mer än att finna en likasinnad själ, och att av nyfikenhet och av samförstånd kunna finna sig i sina olikheter till det yttre och inre, för att i det större se den uråldriga sanningen. Vi är blott gnistor i den stora, oändliga natten, livet är kort och med dess karaktäristisk paradoxala natur även oändligt. Men för oss, den enskilde betraktaren, är det kort. Kort, fult och eländigt. Men ändå liv.

Jag minns när jag en gång besteg klippan vid Gibraltar, reste mig nära dess topp och beskådade sundet mellan två kontinenter, och allt detta liv där nedanför. Allt jag såg, många mil däromkring, skepp, fåglar, små, små människor och på horisonten, Afrika, fick mig för en stund att önska att jag vore den klippan som på så sätt fick beskåda tidernas oändliga lopp, och bara finnas. Dock slog det mig när jag satte mig och njöt av den bleka vintersolen, åtföljd av en av de många förunderliga apor som bebor klippan, att det var detta som gjorde att i sanning klippan borde avundas mig, om den nu så kunde, och inte tvärtom. Att det var med min förmåga att betrakta, fundera och framför allt minnas, som jag var den lyckligare av oss två.

Om jag än så bara lever ett ögonblick, så har jag levat, och beskådat sundet som delar två kontinenter itu, jag har sett Stilla Havet rasa mot Kaliforniens gyllene klippor då solen brinnande sjunker bortom horisonten, jag har beskådat de istäckta vidderna i den arktiska norden, och jag har älskat, då mörkret var som djupast och luften tung att andas. Jag har levat, men ännu är jag ung. Och ännu finns det mycket att leva för. Om än bara för livet.

Ty livet må vara kort, men timmarna är långa.

Och må så vara att i den ensammaste natt tynar även det hårdaste hjärta i frånvaro av en annan människa att finna sin själ i, men voro det lätt att finna den människa som på det mest fundamentala och oförklarliga sätt fyllde ditt väsen med en känsla av att ha funnit sitt andliga hem, då vore det med detta liv inte mycket mer underligt och underbart än med den eviga stenen som ensam, blind och döv omges av all det vackra vi avundas.

Dags (natts?) att sova. På återseende.