Los

• Jag kommer att få skära ner betydligt på jobbandet, framför allt kvällstiderna.
• Jag måste börja repetera och jobba hemma.
• Jag behöver engagera mig på lektionerna.
• Jag får överväga att sluta avskärma mig från resten av klassen (strength in numbers).

Och jag har känslan av att det kommer gå precis lika bra som när jag försökte förra gången, så det kanske inte är så konstigt att jag verkligen kände mig helt urblåst när jag fick höra detta. Dessutom kan det vara så att jag redan har blivit rejält ********** av förra skolan, så jag vet inte ens om det är något lönt med att anstränga sig heller. Inte nog med det, jag vet inte vart jag vill ta vägen sen, så hur ska jag veta hur högt jag måste sätta måltavlan?

Lerduveskytte i sandstorm var det ja.

Verkar som om semestern verkligen är över.

"All bad poetry springs from genuine feeling."
-Oscar Wilde

Det är inte någon nyhet för mig att jag inte kan skriva ordentligt när jag faktiskt är glad, glädjen tar över och destabiliserar lugnet som blir mitt skyddshölje när jag försjunker i vad jag än får för mig att skriva, om det är så är ett brev til chefen eller en novell med långväga ambitioner. Jag klarar det inte helt enkelt. Om det är för att jag vid det här laget är så pass ovan vid känslan är jag osäker på, men det kan mycket väl ha med saken att göra. En annan rimlig förklaring skulle kunna vara att jag helt enkelt inte har något att skriva om när jag inte får vara elak, krass, bitter och pessimistisk, med andra ord mitt vanliga jag. För den som mot all förmodan tittat in här då och då måste ändå ha märkt att det inte är någon kavalkad av rusande glädjeyttringar som färgar eller livar upp denna bloggen. Fast jag känner inte att jag med rent samvete kan säga att jag beklagar, om ett rent samvete nu skulle ha något att göra med saken.

Med det sagt krävs det knappast att jag är olycklig för att kunna skriva, det krävs bara en sorts stillhet och frid som i min värld inte är förenlig med lycka. Lyckan för mig tycks oftast ta sig form i någon hastigt föränderlig och förgänglig skepnad där man sällan har tid att stanna upp och tänka efter eller reflektera över sina ställningstaganden. Det är en fors där varje sten är hal och mossbevuxen, där vattnet är ömsom skållande hett, ömsom isande kallt, alltid en krans av känslor och tankar, som murar ståtande runtomkring min tillvaro och skymmandes allt annat där utanför, i det verkliga livet dit jag snart nog alltid återvänder.

Det finns bara en tid där jag i någon större utsträckning och under någon längre period kunde betrakta mig själv som lycklig och där jag kände att även om jag mådde dåligt ena dagen, så fanns det i den nästa tröst och värme. Jag tänker på den tiden allt oftare numera, även om det var mycket längesen nu, även om de runtomkring mig nog skulle tro att det är mer närliggande minnen som kryper i mig och stjäl min sinnesro. Det var en underlig tid, på många sätt och vis, med många törnar och avgrundsdjupa fall, men samtidigt med de bästa stunderna i mitt liv. Jag vill knappt spela "Hjärter Dams Sista Sång" längre, just eftersom jag förknippar den så starkt med den tiden, samtidigt är det därför jag vill spela den, hur gärna jag än skulle förneka det. För minsta lilla aning av en känsla från den tiden skulle jag göra så gott som vad som helst, även om jag bara förlänger mitt lidande.

För jag lider, det kränger till i mitt hjärta vid tanken och åsynen, varje gång.

Jag kom att tänka på något idag som jag tidigare aldrig allvarligt övervägt någon längre tid, och tanken skakade mig en aning då den skulle vara en permanent handling, utan ångerknapp eller returbiljett. Samtidigt måste jag erkänna att jag skäms för att det tagit mig så lång tid att ta det mentala steget mot att rensa ut de sista resterna som ligger kvar i olika hörn av mitt liv. Något inom mig kvider kännbart när jag överväger det och visualiserar det framför mig, hur jag skulle göra, vad jag skulle ta bort och vad jag skulle mista. För det är ändå ett ganska stort antal olika ting som blivit kvar. Bilder, presenter, brev, loggar, minnen kort sagt, i alla dess former, spridda över nästan alla platser som jag kan kalla hemma på ett eller annat vis. Men när jag nu konfronterar mig själv med frågan måste jag erkänna att det mest självklara ställningstagandet ännu inte är gjort och att det antagligen har något att göra med min ovilja att rensa ut denna del av mitt förflutna.

Är det inte självklart att allting jag en gång i tiden lämnade hos henne nu är borta?

Jag vet att det är så, jag vet att det för längesedan är utplånat och i all rimlig mening är bortglömt. Så varför denna underliga blandning av ämnen? Börja med att skriva om att jag inte kan skriva när jag är lycklig och sluta med att jag inte kan lämna det förgångna bakom mig och att jag måste gå vidare?

För jag vill sitta framför datorn en sen, sen kväll nyss hemkommen från fjärran ort och bara stirra blankt på skärmen, utan en enda impuls eller tillstymmelse till poetisk tankeverksamhet, bara stirra på den här tidslukaren och säga att jag är fri nu, att jag inte behöver den längre, att jag kan finna min fristad någon annanstans nu, att alla dessa tidsfördriv nu är förbi och att idag börjar ett nytt skede i mitt liv, nej, idag börjar mitt liv. Men uppenbarligen kan jag fortfarande skriva, och än är jag långt ifrån fri, men jag känner hur det börjar röra sig, sakta men säkert, den otidsenliga vårfloden är på väg och ska rensa bort sådant jag inte hann med sist eller orkade ta itu med de där mörka höstdagarna för så många år sen.

Det enda viktiga nu är att jag vet vad jag vill, och jag vet att det är nu det gäller.

My mind's distracted and diffused
My thoughts are many miles away
They lie with you when you're asleep
Kiss you when you start your day

And a song I was writing is left undone
I don't know why I spend my time
Writing songs I can't believe
With words that tear and strain to rhyme

And so you see I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone without beliefs
The only truth I know is you

Förlåt Paul, förlåt Art och förlåt Karin, men ikväll behövde jag era ord. Ni skrev det så väl, och jag vill inte kunna göra det bättre.

"Life is wasted on the living."
-Douglas Adams

Ibland bävar jag inför det mirakel som är mänsklighetens envisa strävan och drivkraft, framåt, uppåt och vidare, oavsett väglaget eller tillfälliga avbrott. Om hundra år är vi alla borta. Inte en enda levande själ bland oss skall fortfarande brinna, inte en enda av oss andas mer av den luft som först välkomnade oss till världen och ej heller skall vi se det som vi offrade våra liv för förverkligas. Vi försvinner, en efter en, oavsett våra levnadsårs samlade värde i gårdagens ögon eller morgondagens, alla skall vi försvinna. Så, varför strävar vi? Varför kämpar vi emot detta oöverstigliga faktum och plågar oss igenom det som bäst kan beskrivas som en hinderbana utan slut eller riktning? Meningen med livet? Inte riktigt, jag söker inte efter en mening med livet som så, jag funderar över vad det är som motiverar oss att kämpa vidare.

Köttets lånade och dyrköpta njutningar? Den murkna och vindlande stigen mot den nedskrivna, gulnande odödligheten? Eller kanske den ångestbelönade och betungande manteln av maktens tillfälliga vinster?

Jag tror inte att svaret ligger i det som vi gör i livet, även om det kanske är där vi hellre skådar för att kunna se och bättre förstå svaren. Jag tror svaret ligger i själva alternativet, döden, det stora okända. Bara att skriva om det brukar uppfattas som antingen osmakligt eller emotionellt omoget, eller helt enkelt både och. Det mogna är att acceptera sin dödlighet, att sakta men säkert arbeta sig genom livet med så få tankar som möjligt ägnade åt dess ände, att leva livet i varje andetag och inte oroa sig över det som komma skall, vare sig för oss själva eller för våra älskade.

We fear that which we do not know.

Xenophobia, rädslan för det okända.

Förr fann vi oss ingrodda med en tro på livet efter detta, en tro att livet inte tog slut eller ens avstannade, det fortgick någon annanstans under en annan himmel, i en annan värld. Jag vet inte hur det är med det, men på något sätt vore det närmare till hands att livets gnista dog ut i en obekymrad värld, aldrig för att tändas igen, än att den av en god och allsmäktig hand huldas och bragtes till en annan plats där den aldrig mer behövde kämpa mot vind eller regn, ej heller förtära för sitt uppehälle. För vad annat i världen är så underbart och omhuldat som detta drömparadis? Nej, inget i denna värld leder mig att tro att det skulle finnas något som väntar på oss efter detta.

Så därför kämpar vi mot den stora tomheten, det vi inte förstår. Allt det vi utstår, allt det vi bygger upp, är blott i slutändan skuggor och stoft.

It's a cold and it's a broken Hallelujah.

Jag börjar inse att det här inte kommer att vara någon särskilt glädjefylld blogg, i varje fall inte inom den närmaste framtiden, och i så fall enbart i korta och flyktiga utbrott av tillfällig (och helt och hållet ogrundad) lycka.

Jag är en pessimist, det är inget jag förnekar. Jag är en cyniker, och jag tror inte att jag kan göra mycket åt det. Jag är definitivt en misantropisk person, och från vad jag har sett så långt är det nog det enda vettiga.

Så betyder det att jag aldrig kommer att finna lyckan?

Det vill säga, den långvariga sinnesron. Stillheten och en känsla av nöjdhet, inte någon utdragen extas eller förlängd eufori. Det sistnämnda tror jag inte på nämligen, och det har inte sin grund i någon negativ inställning till livet, så som människan är byggd tror jag att man måste vara sinnessjuk för att ständigt vara glad och lycklig över sin lott i livet. Inte för att många av oss inte borde vara lyckliga hela tiden med tanke på hur bra ställt de har det egentligen, men för dem finns det alltid problem och bekymmer som verkar så oerhört stora och oöverkomliga när de är näste mans avund förkroppsligad. Självklart tror man inte att man själv är någons avund heller. Åh alla dessa illusioner, när ska det ta slut?

I varje fall, betyder det att jag aldrig kommer att finna lyckan?

Är jag oälsklig?
Är jag onåbar?
Är jag oförståelig?

Eller är jag bara något som jag inte vet om, något som jag inte kan se och som är smärtsamt tydligt för resten av världen? Nåja, de som står mig nära i alla fall. Ibland tycker jag mig få glimtar och hintar som tyder på det, men självklart kan de inte heller säga något. Missriktad välvilja när den är som bäst. Lyckligt ovetande fungerar bättre när man är dels lycklig, dels ovetande.

Det värsta är att jag vet vad som skulle få mig att vända om, vad som skulle få mig att vakna till liv och våga ta tag i saker och ting. Inte revolutionerande, inte så att alla problem löste sig och jag plötsligt stod med läkarexamen i ena handen och mina drömmars kvinna i den andra, men det skulle ge mig en knuff ut på vägen igen. Inte på vägen, men ut på vägen, märk skillnaden.

Vi får helt enkelt hoppas på att det inte kommer en buss.

När jag först såg dessa vinröda stenstoder vandra längs gatorna i sina protesttåg fick jag visioner av Ghandi, Thich Quang Duc (den brinnande munken i Saigon) och den okände mannen som stoppade stridsvagnarna vid Himmelska Fridens Torg. Eviga bilder, odödliga i sitt enkla och gränslösa budskap.

"Detta gör vi för friheten. Detta gör vi för rättvisa. Detta gör vi för att vi har fått nog."

Vi svek Burma. Utan omsvep och undanflykter, den fria världen svek Burma och lät tyrrani segra där den inte längre är önskad och för en stund var sårbar från alla håll. Internationella fördömanden och embargon, som om det når ledarna i landet. Som om det kommer att spela någon roll i den drakoniskt förtryckta massans vardag. Internationell lag och rätt kan fara och flyga, hela världen såg och visste vad som borde göras, och vi sitter på våra händer.

Jag säger inte att det hade varit enkelt, faktum är att jag inte säger att ett enda steg på vägen hade varit någonstans i närheten av enkelt. Jag säger att det hade varit värt det, om någonting är värt att göra och lämna över till nästa generation, då är det en värld där demokrati och grundläggande frihet är regel snarare än undantag.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Let freedom ring.